Tag Archives: David Cameron


The time is 03:20 on 16 September. In two hours my youngest daughter and I will start our journey to Scotland – she for her final year at the University of Strathclyde, both of us to participate in the experience of the Independence Referendum.

Whatever happens on the 18 September will start a series of changes with momentous consequences for the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland. They will spread beyond those islands to affect Europe and indeed the world. Britain will cease to be “Great” but it will become a country or group of countries better adapted to supply all of its citizens with an adequate standard of living and a return to a more democratic governance.

The campaign for Yes Scotland has said No Thanks to:

a centralised government run by a clique of politicians that serve the interests of the ultra-rich, backed up by a set of mainstream media which no longer see their function as holding the powerful to account on behalf of the weak

– a government that spends billions on billions of pounds on a military establishment so that its leaders can pretend that Britain “punches above its weight” on the world stage – a capacity that was important when the Empire stretched around the globe but is now a vastly-expensive self-delusion

– a government which is opening the public services of the country to the possibilty of US-style of litigation with its risk of immense, trumped-up claims for damages

– a government that has consistently ignored the needs of the periphery for those of the southern parts of the country, particularly the needs of London, which has become a black hole that sucks resources from the rest of the country.

The Better Together campaign has offered more of the same old, discredited way to run the country.

Whatever the result of the referendum the future is now fraught with uncertainties. This could have been prevented by an orderly political discourse initiated by a Westminster attuned to the needs of the periphery, particularly Scotland, Wales, the North of England and the South-West. The (disallowed) “Yes” vote for Scottish Independence in 1979 was largely ignored by Westminster as were the possible consequences of the Scotland Act of 1998. David Cameron was completely unable to imagine what forces he was setting loose by his refusal in 2012 to allow the referendum to include a vote for “Devo Max”: if he had agreed to that, the present situation would probably never have arisen, the pound Sterling would not be facing a long period of weakness and the country itself about to be rent asunder one way or another. David Cameron and his Westminster colleagues then and now signally failed to understand the mood of Scotland. The Better Together campaign has had an impossible task because the reality is, if Westminster cannot offer anything better than Better Together to the poor and deprived people in Scotland, then Better is not Good Enough.

Against all the odds, against every-day common sense, against the torrents of advice from the rich and powerful (looking after their own interests as always) the Yes Scotland campaign has held out a vision of another way of governance. The campaign claims have been exaggerated but the idea that it could be possible to do things in a different way has caught on. When the discourse changed from the technicalities of accounting and macroeconomics to this wider and greater vision, people living in Scotland embraced the idea that they could do a better job of running their country than Westminster could. They know that way of governance has been tried and repeatedly found wanting.

The opinion polls tell us that the people of Scotland are evenly divided between Yes for Hope and No for Fear. Because we face great uncertainty whatever the outcome, I support those whose choice, in the spirit of Nelson Mandela, “will reflect their hopes and not their fears”. My daughter has the vote on the 18th. It will be a proud moment for me when she casts it. I suspect that she will join a majority of the people of Scotland and vote “Yes”.

This blog is now closed.


A couple of days ago, the Labour ex-Prime Minster Gordon Brown, now an ordinary MP at Westminster, made an unexpected and widely-publicised entry into the IndyRef campaign. He claimed that he would get The Speaker of the House of Commons to set in motion a process that would produce a “cast-iron” timetable for a devomax solution starting on 19 September and finishing by 25 January 2015, which just happens to be Burn’s Night (http://www.theguardian.com/politics/2014/sep/05/gordon-brown-scottish-independence-devolution).

This was widely welcomed by the Better Together campaign in the belief that it would get some people to refrain from voting Yes.

There are number of important misunderstandings conflated here. Firstly, Cameron himself appears to have rejected a proposal by First Minister Alex Salmond to have a devomax alternative on the ballot paper (http://www.walesonline.co.uk/news/wales-news/david-cameron-missed-chance-save-7727958). The ballot paper states without any doubt that this is about Yes for Independence or No for the status quo. Repeat – No is not a vote for more devolution. However Better Together understood early on that they would get nowhere with a genuine No campaign so its various factions have been talking about “devomax” – each political party offering a different version – which actually contravenes the rules set out in the Edinburgh Agreement of 2012.

Brown was hoping that his standing within the Labour party and his Scottish antecedents (he is MP for Kirkaldy and Cowdenbeath) would give his proposal the necessary political clout although it was only a timetable, not actual powers. None the less Westminster politicians rallied round the idea with enthusiasm. But Yesterday William Hague, who was standing in for Cameron during Prime Ministers Question time, said:

Fast tracking further devolution for Scotland was not Government policy”.

This statement is absolutely consistent with the Edinburgh Agreement.

Gordon Brown had also overlooked a constitutional requirement that any bill put before the House of Commons has to be ratified by the House of Lords before it becomes legal. That body issued a report in 2012 which stated specifically that

Proper constitutional process requires that negotiations involving all parts of the United Kingdom precede any referendum on an agreed scheme of “devolution max.”

So not only would any devomax solution have to pass the House of Lords but it would also have to be negotiated with all parts of the United Kingdom (http://www.businessforscotland.co.uk/uk-to-get-veto-on-gordon-browns-devo-proposals).

How such negotiations would be done is a purely academic question. DevoMax hasn’t died, it was stillborn from the start – another Dead Parrot on the Better together campaign trail.

One wonders why the Yes Scotland campaign hasn’t given more publicity to the funeral.


Dave Simonds cartoon on London's economic dominance

cartoon by Dave Simmonds

The mainstream press in Scotland can still come up with a truth or two. For example;

The Prime Minister talks about the ties that bind the Union, in other words, but heads a government and a parliament that barely seems to register Scotland’s existence, except at those rare moments when we threaten the Union with imminent extinction; and to say that this is no way to run a mature and functioning democracy is to understate the case.

The truth is that over the last generation, Westminster has become increasingly unrepresentative of anyone except a narrow caste of career politicians; has become steadily more dependent on funding by wealthy individuals and corporations; has – as a consequence – largely ceased to offer a real political choice between neo-liberal orthodoxy and other approaches to creating a good society; and has been found guilty of spectacular levels of greed and corruption in relation to its own expenses system.

… there are questions to be asked about how far we should allow our decisions on Scotland’s future to be shaped by the representatives of what is essentially a failed financial system, now propped up only by taxpayer subsidy taken out of our own pockets.

And not only are those structures still in place six years on, but they are still seeking to impose their failed ideology on ever-larger swathes of the planet. The next scheme, courtesy of global corporate lobbying, is the so-called TTIP, or Transatlantic Trade and Investment Partnership, an imminent EU/US deal which will effectively forbid governments from running public services, and force them – regardless of the views of voters – to open up all services, including the NHS, for commercial exploitation.

And this is the paradox at the heart of the referendum debate, as we reach its final hours. On one hand, we are told of what are clearly real economic risks associated with independence. Yet, on the other, we cannot help but be aware that those risks are often being imposed, and even engineered, by corporations and structures whose power needs to be challenged – thoroughly, bravely and soon – if democracy is to have any chance of surviving and thriving in the 21st century.

To vote Yes next Thursday, in the spirit of the remarkable grassroots campaign for re-empowerment that has swept Scotland over the last year, is to throw down that challenge and to accept the consequences, whatever they may be.


Genuine democracy at work is something rarely seen today, when political campaigns tend to be run by lobbyists in the pockets of the ultra-rich. An opinion poll predicts that next Thursday more than 80% of the electorate will cast their votes. Since when did a general election in any Western “democracy” come near to such a figure? This energy has been generated by the Yes Scotland campaign, not by the Westminster politicians currently rushing to Scotland in desperation – behaviour reminicent of lemmings rather than people.

By the standards of any fair society, Yes deserves to win.


When Prime Minister David Cameron refused to allow a third option of “Devomax” on the ballot for IndyRef, he was sure that “No” would win. Now with even YouGov reporting the possibility of a “Yes” vote on the 18th (http://www.heraldscotland.com/politics/referendum-news/yes-takes-lead-in-bombshell-indyref-poll.25254394) the media are beginning to speculate if Cameron would survive the secession of Scotland from The United Kingdom. Cameron himself has said he will not go but in critical times that decision rests with the hidden power in the Conservative party (http://www.independent.ie/world-news/europe/cameron-faces-calls-to-quit-if-scotland-votes-yes-30569191.html).

One sliver of hope for Cameron is that an independent Scotland would leave a post-independent Westminster with a comfortable right-wing majority, but it would also pose the threat of a UKIP surge to recruit Eurosceptic Conservatives (see earlier post).

The way the issue of currency has been tackled is also likely to be the subject of massive post-Indy criticism. The pro-Union position, both within the government and in the “Better Together” campaign, is that no currency union with an independent Scotland will be allowed. As the likelihood of a “Yes” vote increases financial markets are taking up positions that weaken the pound (http://www.cityam.com/1410155884/pound-plummets-scottish-independence-fears). This is likely to continue until a clear position on the future of the pound has been established. This could take months or it could be resolved quickly by an admission in principle that iScotland could use the pound with the Bank of England as a lender of last resort (http://www.thedrum.com/news/2014/09/08/pound-droops-will-london-parties-talk-salmond-about-currency-deal). However, as the currency issue was seen to be the strongest argument for Better Together, that card has not been dealt so far, regardless of the risks of political and economic fall-out.


En andra debatt hölls i måndags mellan Ja- och Nej-sidorna i Glasgow. Den var ett intensivt utbyte av idéer som stundtals handlade mer om vem kunde tala högst och längst (http://www.huffingtonpost.co.uk/2014/08/25/alex-salmond-and-alistair-darling-clash-in-second-scotland-independence-debate_n_5711095.html). Trots allt skrikande var debatten intressant, lika mycket för vad som inte blev sagt som för det som blev sagt.

Enligt en opinionsundersökning var vinnaren denna gång Ja-sidan, med 71% mot 29% för Nej. Ett par dagar senare visade en återkommande undersökning att gapet för Ja sidan har minskat med 10% och står nu på 41,6% för Ja mot 47,6% för Nej med 10,8% fortfarande ”Vet Ej” (http://www.newsweek.com/scottish-referendum-no-campaigns-lead-halved-after-debate-267429). Nu var Salmond tydlig med en positiv vision för ett självständigt Skottland medan Darling bara kunde upprepa riskerna med självständighet, oavsett sakfrågan. Hans nästan maniska upprepningar om en “plan B” för valutafrågan möttes nu med hånskratt från åhörarna eftersom Salmond hade klargjort på ett övertygande sätt att det fanns flera alternativ för en självständigt Skottland men att en valutaunion med rUK var det som var bäst för båda länder.

De ämnen som debatterades var valutan, sysselsättningen och sjukvården. Ämnen som invandring, pensioner, utbildning, räddningstjänster och EU var helt frånvarande. Försvar diskuterades bara utifrån sysselsättningsperspektivet – vad innebär ett avlägsnande av Trident från Skottland, hur kommer självständighet att påverka nya beställningar från försvaret? Jämställdhetsfrågor var också frånvarande trots att kvinnors röst anses vara en nyckelfråga. Ett nytt videoklipp från Nej-sidan att övertyga kvinnor har förorsakat muntra parodier på sociala medier (http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/watch-patronising-anti-scottish-independence-advert-4121120). Jämför med Yes Scotlands budskap som behandlar kvinnor som vuxna individer: http://www.youtube.com/watch?v=bbWnBX6BY5A.

Nu försöker Salmond att få David Cameron att ställa upp i en debatt (http://news.stv.tv/scotland-decides/news/289723-alex-salmond-calls-for-independence-referendum-debate-with-david-cameron/) . Cameron har hittills hållit en låg profil – enligt uppgift följde han debatt #2 på TV under bara någon minut – men kommer att få svårt att hitta en bra ursäkt för att inte möta Salmond, eftersom han kom till Skottland igår (torsdag den 29:e) för en middag med skotska affärsmän mot självständighet. Om Cameron inte ställer upp mot Salmond så kommer det att tolkas som feghet, om han ställer upp så kan Salmond öppna en “andra front” och grilla honom beträffande EU – en fråga som egentligen är långt större än självständighet och som oroar självaste CBI-chefen (http://www.heraldscotland.com/politics/referendum-news/cameron-humiliated-as-cbi-chief-attacks-eu-vote-plan.25180163).

I sina försök att blidka hemmaopinionen (läs: opinionen i södra England) om medlemskap i EU har Cameron upprepade gånger förolämpat såväl kommissionens ordförande som EU parlamentet. Han har också visat sig okunnig i författningstekniska frågor. Sannolikheten är försvinnande liten att Cameron, om han blir omvald 2015, skulle vilja eller kunna driva en trovärdig positiv kampanj inför EU-omröstningen 2017 – han har redan börjat förlora parlamentsledamöter till UKIP (http://www.bbc.com/news/uk-politics-28967959). Som del av Storbritannien kan EU-positiva skotska röster aldrig väga upp södra Englands röstövervikt. Konsekvenserna av Storbritanniens utträde ur EU har ännu inte tagits på allvar men skulle bli enorma för alla parter, inklusive Sverige.

Självständighet för Skottland är den enda vägen som garanterar dess framtid inom EU.

Nej-sidan har argumenterat att hela frågan om självständighet ju är illusorisk – i förhållande till rUK, NATO och EU. Detta är en typisk Nej-rökridå eftersom det är självklart i den globaliserade världen att alla nationer är bundna i relationer till varandra och överstatliga organ. Självständighet för Skottland innebär vissa risker och kortsiktiga administrativa kostnader. Men att stanna inom det Förenade Kungadömet innebär den ojämförligt större risken att sluta som del av ”en avlägsen ö i Atlanten” (Carl Bildt).


 Dumbo” är en gammal film från Walt Disney om en elefantunge med stora öron. När han håller en “magisk fjäder” i snabel kan han flyga. Finns det en magisk fjäder för Alexander Salmond att hålla i nu när hans insats i den första debatten med Alistair Darling har som mest fått betyget oavgort?

Svaret finns tydligt i de undersökningar som har redovisats på den oberoende websajten ”What Scotland Thinks” med Professor John Curtice av Strathclyde University som frontfigur. Under en lång tid har den viktigaste frågan varit den enskildes uppfattning om hur självständighet kommer att påverka hens privatekonomi (http://whatscotlandthinks.org/questions/which-issue-is-most-important-to-you-in-deciding-how-to-vote-in-the-referendum#line). I mars var privatekonomin dubbelt så viktigt som ekonomin i allmänhet, tredubbelt så viktig som vård och omsorg medan frågor som försvar, EU och immigration knappt var synliga. Valutafrågan var inte så intressant i sig men tydligen ses i ljuset av dess effekter på privatekonomin. Så det var en smart taktik av Alistair Darling att fokusera på valutafrågan och det var svagt av Salmond att inte referera till de experter som i skrift och tal har påvisat att ,och hur, Skottland kan behålla pundet (http://news.stv.tv/scotland/269177-report-commissioned-by-sir-tom-hunter-into-currency-with-rest-of-uk/) (http://www.newsnetscotland.com/index.php/scottish-economy/9540-no-campaign-bank-and-currency-scares-nonsense-says-former-bank-chief).

Om Skottland skulle ingå i en valutaunion så kommer Bank of England att fortsätta ha ett inflytande över de skotska offentliga finanserna. Nejsidans påstående att detta är inte oberoende är trams: tänk Tysklands förhållande till den europeiska centralbanken. Att ange det som argument för Nej är som att säga att 95% oberoende är sämre än 15%.

Att ha pundet som gemensam valuta är också i restUKs intresse eftersom handeln mellan Skottland och restUK är så stor och viktig för båda regionerna. Men vem kan vänta på rationella beslut från Statsminister David Cameron som, i Carl Bildts ord, är beredd att omvandla Storbritannien ”till en ö på drift i Nordatlanten” (http://www.ft.com/intl/cms/s/0/1a45b9bc-e258-11e3-89fd-00144feabdc0.html#axzz39sncwCnR)?

Denna blogg har tidigare påpekat hur UKIP väljare och konservativa väljare överlappar varandra: båda är starkast i sydöstra England och nästan obefintliga i Skottland. Eller som Salmond sade i debatten, ”I Skottland finns det fler pandor än konservativa MPs” (2 p, 1 k). Han påpekade också att självständighet är enda chansen för Skottland att slippa dominansen av konservativa väljare i England, fast åhörarna inte verkade lägga märke till det. Under teman ”Vad har de konservativa gjort för Skottland?” finns det mycket politiskt röstfiske att bedriva. Labour skulle också kunna få en släng av samma slev eftersom det traditionella Labour numera ses ha tappat kontakten med skotska väljare.

Energin är en annan fråga som bör få mer uppmärksamhet. Skottlands framtida energiresurser blir allt större och starkare, trots alla negativa röster från Westminster (http://www.heraldscotland.com/politics/referendum-news/financial-times-investors-magazine-westminster-is-playing-down-potential-oi.24868958 och http://www.businessforscotland.co.uk/professor-westminster-is-ignoring-a-mountain-of-black-gold/). I debatten räknar Westminster med fallande oljepris och fallande reserver: men ett oberoende Skottland som kan erbjuda politisk stabilitet i förening med stabil gas och oljeproduktion har starka kort vid förhandlingsbordet. Utanför den skotska västkusten börjar nu exploatering av oljefält som tidigare var tekniskt svåra att utvinna. De beräknas producera miljarder tunnor under minst 30 år (se föregående post i denna blogg). Och samtidigt som oljan svarar för nutida ekonomiska behov kommer förnybara resurser som våg- och tidvattenkraft att övergå från dagens pilotinstallationer till fullskaliga produktionsfält inom två decennier. Potentialen för dessa resurser samt vindkraft är enorm men dagens regler för transmissionsinfrastruktur är ett hinder. Ett självständigt Skottland skulle kunna anpassa reglerna så att de bättre svara mot skotska förhållanden.

Det finns nu ovedersägligt bevis att Westminster medvetet dolde den verkliga potentialen av Nordsjöoljan under 1970-talet och använde de rikliga oljeinkomsterna under 1980-talet för kortsiktiga behov. Hade McCrone-rapporten blivit offentlig redan 1974 är sannolikheten stor att Skottland idag skulle fira tre decennier av självständighet och ha finanser i paritet med Norges (http://en.wikipedia.org/wiki/McCrone_report).


Den första debatten i kampanjen för skotsk självständighet är över. Enligt “The Guardian” fann 56% av TV-tittarna att Nej-sidans Alistair Darling vann debatten över Ja-sidans Alexander Salmond. Tyvärr var länken från konferanshallen var under all kritik. Efter att helt ha missat de inledande presentationerna så kom den till sist igång, men med upprepade, långa avbrott. Att döma från tweets till “The Scotsman” så drabbades de skotska tittarna av samma problem. Man kan dock se debatten på nätet med play (http://player.stv.tv/programmes/salmond-darling).

Det som vi kunde se i Sverige handlade till stor del om valutafrågan. Darling pressade Salmond gång på gång om en plan B för den skotska valutan om inte Skottland fick använda pundet. Sal­mond påpekade att pundet var lika mycket Skottlands som Englands och att framstående finansiella experter, inklusive f.d. ministrar, har sagt att Skottland visst skulle kunna fortsätta använda pundet. Detta var debattens hjärta och här fick Darling ett övertag över Salmond, som med sina fantasilösa svar stundtals påminde svenska tittare om Bosse Ringholms ökända upprepningar i Ahlenius affä­ren.

Inför debatten kunde Salmond glädjas åt en fortsatt rörelse i opinionsundersökningarna till förmån för Ja-sidan, enligt Ipsos-Mori upp 4% till 40%. Dessa röster kom från “Vet ej” väljare medan Nej-sidan är kvar på 56% (http://www.ipsos-mori.com/researchpublications/researcharchive/3429/Yes-continues-to-make-progress-as-we-enter-the-final-stretch).

Uppenbarligen kommer inte dagens debatt att vara den kioskvältare som Ja-sidan behöver för att fortsätta ta röster. Andra positiva nyheter kommer sannolikt att drunkna i mediabruset kring debat­ten. T.ex. att fler och fler rapporter understryker närvaron av stora oljefyndigheter väster om Skottland (http://www.newsnetscotland.com/index.php/scottish-news/9535-rumours-of-massive-oil-find-follow-camerons-secret-shetland-visit samt http://www.youtube.com/watch?v=kxZlMLmbgQ4#t=167). Samtidigt är en sedan 1977 hemligstämplad rapport om hur Skottland kunde ha blivit en annat Norge tack vare Nordsjöoljan (http://www.youtube.com/watch?v=JL8rPmkkcAY) nu offentlig. Det var inget slump att denna för skotsk självständighet så positiv rapport hemligstämplades av Westminster innan en tidigare omröstning om självständighet.

Negativt för Ja-sidan är den ökad osäkerhet i geopolitiska frågor (http://www.scotsman.com/news/comment-foreign-policy-will-affect-referendum-1-3500217) samt ytterligare ett lamt försök från Westminsters sida att lova DevoMax till Skottland (http://www.thestar.com/news/world/2014/08/05/scots_offered_more_tax_powers_to_stay_with_britain). Men av debatten att döma är konstitutionen, EU, försvaret och liknande frågor så gott som osynliga för väljarna: ”It’s the economy, stupid”!

Stämningen under debatten och i tweets var det att väljarna vill nu ha konkreta svar istäl­let för “pie in the sky”. Med dubbelt så stor kampanjkassa och med stöd från de flesta massmedierna samt från Whitehall etablissemanget kan Nej-sidan känna sig nöjd. Om inte Ja-sidan börjar leverera övertygande svar om ekonomin till väljarna så är det farväl till självständighet för Skottland i min livstid. Och i så fall skulle ytterligare en möjlighet har gått oss förbi. (http://bellacaledonia.org.uk/2014/08/04/scotland-a-world-leader-again/).


Hej igen efter en solstrålande semester i Sydsverige! Här följer en sammanfattning av vad har hänt under de senaste tre veckorna i debatten om skotsk självständighet.

De politiska etablissemangen fortsätter att spela på osäkerheten i “hårda” frågor. Det är en sund strategi eftersom opinionsundersökningar tydligt har visat att den sidan som kan övertyga med sin vision av ett rikare liv för skottar kommer att vinna omröstningen. Dessutom upplevs osäkerhet alltid som en anledning att rösta för den etablerade, till synes stabila, ordningen.

Trots att vissa experter har hävdat att ett självständigt Skottland (iSkottland) visst skulle kunna fortsatta att använda pundet har andra påpekat att Bank of England ändå skulle ha en nyckelroll i vissa fiskala frågor (http://news.stv.tv/scotland-decides/news/284492-independence-sir-martin-jacomb-and-sir-andrew-large-challenge-sterlingzone/). Alternativet att iSkottland ensidigt skulle använda pundet utan en överenskommelse med rUK vore en möjlig men riskfylld strategi (jfr. Panama och US dollar). Intresset för Euron är noll.

Skottland har idag formellt sett ett stort kapitalöverskott beroende på att flera stora banker har sina huvudkontor där. En kapitalflykt från iSkottland skulle inte behöva bli en katastrof i sig – det skulle minska dess sårbarhet i händelse av en attack på pundet – men skulle också leda till ett förlust av uppemot 7000 tjänster från finanssektorn.

Osäkerheten drabbar också industrins och bostadsmarknadens utsikter. Just nu upplever UK ett ekonomiskt uppsving som också avspeglas i stigande huspriser – kommer dessa välkom-na trender att påverka väljarna i riktning mot Nej? Och vad händer om valutahandlarna på allvar börjar räkna med ett Ja-resultat i september (http://www.cnbc.com/id/101870529#)?

Opinionerna är fortsatt delade när det gäller hur iSkottland skulle klara sina löften att skydda pensionernas värde med en s.k. ”trippel lås” och att kunna leverera gratis sjukvård med minst samma kvalité som idag. I oktober kommer minimilönen att höjas i hela UK från £6.31/timme till £6.50. Salmond påstår att den skulle kunna höjas ytterligare i iSkottland – men få verkar tro på den här sortens ”löfte”.

I februari 2014 fick deklarerade Standard and Poor att iSkottland skulle få en AAA rating, en bedömning som senare nedvärderades (http://www.blacklercopywriting.com/scottish-independence/).

Ledningen för Nej sidan beskrivs av ”Better Together” som ”stabil”. I brist på positiva nyheter i de senaste mätningarna spelar ”Yes Scotland” på en 9% ökning av Ja-röster sedan januari i år – knappast övertygande i sig.

Oberoende kommentatorer är försiktiga: flera faktorer kan komma att leda till en sista-minuten våg av Ja-röster. En sista-minuten rusning tog SNP till en överraskande absolut majoritet i det skotska parlamentet i valet 2011(http://www.ipsos-mori.com/newsevents/ca/729/Polls-Apart-The-SNP-Victory-in-Scotland) och alla är överens om att ”Yes Scotland”-kampanjen har vinden i seglen. Den har aktivare gräsrötter som för närvarande är inriktade på att få folk att registrera sig söm väljare (under UKs regler måste man registrera sig vartannat år med risk att annars försvinna från vallängden!). En annan målgrupp är unga väljare eftersom de som har fyllt 16 få rösta. En tredje målgrupp är traditionella Labour-valkretsar som har visat lågt valdeltagande, ett tecken på väljare som struntar i Labour men som vägrar att rösta på de Konservativa (minnet av Margaret Thatchers järnhand är fortfarande högst levande i Skottland). Att få dessa att rösta Ja kan visa sig avgörande.

EU-frågan är en tickande bomb som än så länge inte har briserat. Men det blir allt tydligare att Cameron är beredd att möta UKIP med UKIPs metoder (http://www.europaportalen.se/2014/08/cameron-vi-satter-storbritannien-forst) och att sannolikheten stiger för att att de Konservativa skulle kunna vinna över Labour i det allmänna valet 2015. Utsikten att ha Cameron som statsminister för ytterligare fyra år är i sig tillräckligt att få en hel del skottar att rösta för självständighet. Självständighet är också den enda garantin för att Skottland ska fortsätta att vara medlem i EU.

Överraskande är att flera ämnen är för närvarande så gott som icke-frågor i den aktuella debatten. Till dessa hör NATO-medlemskap, kärnvapen, jordreform och energin. Immigration har debatterats utan att ha lämnat synliga spår.

På tisdag kommer Salmond från Yes-sidan och Darling från Nej-sidan att debattera offentligt – en debatt som kan följas från Sverige på Internet (http://news.stv.tv/scotland-decides/news/284650-how-to-watch-stvs-alex-salmond-vs-alistair-darling-referendum-debate/).

Med 44 dagar kvar till omröstningen är resultatet fortfarande långt ifrån klart. Positionerna är dock tydliga: det är de välbeställda i nära allians med Westminster-etablissemanget som vill ha status-quo mot de unga, de politiska soffliggarna, visionärerna, de som vägrar att acceptera den klassiska ”Aye, right”* mentalitet, de som är beredda att våga en väg bort från över hundra år av Westminsterlikgiltighet. De som tror att ett ännu bättre Skottland med en egen hushållning och egen röst i internationella församlingar är både möjligt och önskvärt.

* ”Aye Right” = vad en skotte säger när hen tror inte på vad du säger men hen kan inte göra någonting åt det (ett dåligt självförtroende som resultat av ”The Clearances” och decennier av industriellt förfall).


Med 70 dagar kvar till den 18 september verkar Nej-sidan ha fått ett positivt momentum i sin kampanj. Kampanjdonationerna är nu £2,4 miljoner mot Ja-sidans £1,16 miljoner (http://www.theguardian.com/politics/scottish-independence-blog/2014/jul/08/scottish-independence-referendum-campaigners-donations-published) och opinionsundersökning-arna visar ett till synes stabilt övertag för Nej-sidan (46% N/32% J/22% VE, http://blog.whatscotlandthinks.org/2014/07/tns-bmrb-portray-a-referendum-campaign-becalmed/).

Tunga brittiska och internationella röster fortsätter att uttala sitt stöd för Nej-sidan, senaste Kinas president.

Men det finns ljuspunkter också för Ja-sidan. Risken för en ny mandatperiod för David Cameron skulle få andelen Ja röster att stiga från 32% till 54%. Och Tories vinner mark inför nästa ”General Election” i 2015.

Den sedouglas_scott_scotland_EUnaste utvecklingen i EU-frågan och brittisk inhemsk politik bör stärka Ja-sidans ställning. Camerons intervention i valet av EU-kommissionens nya president Juncker har beskrivits i brittiska tidningar som en ”fiasko” och den nya Ministerrådspresid-enten Sandro Grozi har krävt att EU:s tjänstemän intar en neutral hållning till den skotska frågan. I stark kontrast till ett tid-igare utlåtande från Westminster och Brys-sel skulle ett självständigt Skottland inte ha stora problem med att vinna inträde i EU enligt Professor Douglas-Scott, en expert på EU-lagstiftning och Mänskliga Rättigheter vid Oxford Universitet (http://www.yesscotland.net/news/expert-report-highlights-independent-scotlands-uninterrupted-eu-membership).

Det kommer också signaler om att fler och fler britter motsätter sig kostnaden för den nästa generationen av Trident (kärnvapenbestyckade U-båtar). Enligt en ny rapport kommer det nya systemet att ha en årlig kostnad på mellan 2,9 och 4 miljarder pund eller totalt minst £100 miljarder fram till 2060 (http://www.theguardian.com/uk-news/2014/jul/01/trident-nuclear-missile-renewal-study). Eftersom systemet inte skulle fungera utan att vara integ-rerat med USAs kärnvapenförsvar är allt tal om en ”oberoende kärnvapenmakt” trams. Synpunkten att Trident bör fasas ut delas av Hans Blixt (http://www.theguardian.com/world/2013/may/26/hans-blix-trident-abandon-britain-nuclear). Utfasning av kärnvapen från ett självständigt Skottland är en av Yes-kampanjens krav. Som NATO-medlem skulle ett självständigt, kärnvapenfritt Skottland kunna omdispon-era c:a £600 miljoner årligen till förbättrade socialtjänster, utbildning, hälsa m.m. samt ett begränsat konventionellt försvar liknande Danmarks. Trident_Nuclear_Submarine_HMS_Victorious_UK_MinistryofDefence

Ett område som har fått lite uppmärksamhet är behovet av en effektiv jordreform. Den från 2003 har visat sig nästan verkningslös för att förbättra besittningsrätten för ”crofters” (ungefär ”torpare”) och förhindra fortsatta drastiska arrendeökningar. Nyligen presenterades en delbetänkande av ”The Land Reform and Tenure Team” som har fått positiva reaktioner men det finns en hel del kvar innan rekommendationerna i en slutrapport kan omvandlas till en effektiv lagstiftning. Under tiden är risken för kortare arrenden överhängande (http://www.scotsman.com/news/land-reform-as-polarised-as-independence-debate-1-3452842). Det är anmärkningsvärt men inte överraskande att flera av de stora bidrags-givarna till Nej-sidan är också stora jordägare.

Som avrundning vill jag uppmärksamma att hela kampanjen har hittills präglats av en i stort sätt anständig debatt och avsaknad av våld. Undantag som har rapporterats i medierna är en 12-årig åskådare som fick ansiktsskador i samband med en ”Orange Order” marsch i Glasgow (http://www.bbc.com/news/uk-scotland-glasgow-west-28194554): själva marschen var fredlig. ”The Orange Order” är en protestantisk sekt vars årliga firande av engelska protestanternas seger över de katolska irländarna vid ”The Battle of the Boyne” år 1690 har orsakat mycket våld i Nordirland. Den har starka förgreningar i sydvästra Skottland varifrån protestantiska emigranter tog sig som en ny jordägande klass till det som är nuvarande Nordirland. Ordern har anslutit sig till Nej-sidan och planerar en marsch den 13 september, fem dagar innan omröstningen. Man kan tänka sig att övriga Nej-organisationer inte är så glada åt dessa planer.


”The UK Independence PaFarage_Scotland_The_Scotsmanrty” (UKIP) är starkt anti-EU, vilket har resulterat i stora framgångar för partiet i eng­elska valkretsar för såväl ”local auth-orities” som i Europarlamentsval (“local authori­ties” är inte riktigt jämförbara med svenska kommun-er). Skotska valkretsar visar en an­nan bild. t.ex. en (1) ”Member of European Parliament” (MEP) i Skott-land mot 25 MEP i England och noll (0) kommunala platser i Skottland mot 214 i England, vilket är 1,1% av alla de engelska mandaten. UKIP ledaren Nigel Farage brukar få det het om öronen när han besöker Skottland (bild).

2013_ukip_councillors_map_624Det finns ingen tvekan att skottar i gemen är mer positiva till EU än engelsmän och “UKIPland” mat­char väl det konservativa fästet i syd-östra England (bild). (I bloggen har tidigare påpekats hur stor skill­naden är mellan de politiska behoven av detta hörn av UK och Skottland). Den brittiska premiärministe­ren David Cameron har gjort ett stort nummer av att vilja omförhandla EU-fördraget för att passa “Storbritannien” bättre (läs: England) och att låta resultatet genomgå en folkomröstning i Storbri­tannien år 2017. Med den taktiken hoppas han kun­na behålla EU-skeptiska konservativa väljares röster inför nästa val i 2105 och vinna EU-folkomröstningen två år senare.

Hur ser denna taktik ut från skotsk horisont? Skottar är som tidigare sagt generellt sätt EU-po­sitivta och Yes Skottland har lovat att arbeta för att Skottland skall stanna kvar inom EU. Då kommer det att kunna behålla sin andel av ”The Common Agricultural Policy” (CAP) och arbeta för att ”The Common Fisheries Policy” på sikt ändras för att bättre möta skotska behov. Ett utträde ur EU är definitivt inte i Skottlands intressen men det är en rejäl risk om Skottland röstar Nej den 18 sep­tember.

Skottar som vill vara säkra på att stanna i EU står inför ett dilemma: osäkerheten kring hur EU kom­mer att behandla en ansökan från ett oberoende Skottland måste vägas mot den dubbla osäkerheten att a) Cameron blir omvald 2015 och b) att folkomröstningen 2017 kommer att resultera i ett Ja för att UK stannar inom EU. Politiska överväganden dikterar att EU till sist kommer att underlätta en ansökan från ett självständigt Skottland. Med sina utspel mot valet av Junker som ny ordförande för EU kommissionen har Cameron retat galla på viktiga allierade som Merkel och Junker själv. Det bådar inte gott för en tillmötesgående inställning när Cameron försöker ”plocka russinen från kakan” vid en eventuell omförhandling av Storbritanni­ens villkor.

Min förväntan var att den starka framgången för UKIP i maj skulle få osäkra skotska väljare att svänga över till ett Ja. Men de senaste opinionsundersökningarna fortsätter visa ett ganska stabilt övertag för Nej-sidan. Vadslagningen visar en ännu starkare tro på en Nej seger. Med bara 76 dagar kvar till omröstningen har Ja-sidan mycket kvar att göra om Skottlands självständighet ska bli verklighet.