Tag Archives: konservativa

SEMESTERSAMMANFATTNINGEN

Hej igen efter en solstrålande semester i Sydsverige! Här följer en sammanfattning av vad har hänt under de senaste tre veckorna i debatten om skotsk självständighet.

De politiska etablissemangen fortsätter att spela på osäkerheten i “hårda” frågor. Det är en sund strategi eftersom opinionsundersökningar tydligt har visat att den sidan som kan övertyga med sin vision av ett rikare liv för skottar kommer att vinna omröstningen. Dessutom upplevs osäkerhet alltid som en anledning att rösta för den etablerade, till synes stabila, ordningen.

Trots att vissa experter har hävdat att ett självständigt Skottland (iSkottland) visst skulle kunna fortsatta att använda pundet har andra påpekat att Bank of England ändå skulle ha en nyckelroll i vissa fiskala frågor (http://news.stv.tv/scotland-decides/news/284492-independence-sir-martin-jacomb-and-sir-andrew-large-challenge-sterlingzone/). Alternativet att iSkottland ensidigt skulle använda pundet utan en överenskommelse med rUK vore en möjlig men riskfylld strategi (jfr. Panama och US dollar). Intresset för Euron är noll.

Skottland har idag formellt sett ett stort kapitalöverskott beroende på att flera stora banker har sina huvudkontor där. En kapitalflykt från iSkottland skulle inte behöva bli en katastrof i sig – det skulle minska dess sårbarhet i händelse av en attack på pundet – men skulle också leda till ett förlust av uppemot 7000 tjänster från finanssektorn.

Osäkerheten drabbar också industrins och bostadsmarknadens utsikter. Just nu upplever UK ett ekonomiskt uppsving som också avspeglas i stigande huspriser – kommer dessa välkom-na trender att påverka väljarna i riktning mot Nej? Och vad händer om valutahandlarna på allvar börjar räkna med ett Ja-resultat i september (http://www.cnbc.com/id/101870529#)?

Opinionerna är fortsatt delade när det gäller hur iSkottland skulle klara sina löften att skydda pensionernas värde med en s.k. ”trippel lås” och att kunna leverera gratis sjukvård med minst samma kvalité som idag. I oktober kommer minimilönen att höjas i hela UK från £6.31/timme till £6.50. Salmond påstår att den skulle kunna höjas ytterligare i iSkottland – men få verkar tro på den här sortens ”löfte”.

I februari 2014 fick deklarerade Standard and Poor att iSkottland skulle få en AAA rating, en bedömning som senare nedvärderades (http://www.blacklercopywriting.com/scottish-independence/).

Ledningen för Nej sidan beskrivs av ”Better Together” som ”stabil”. I brist på positiva nyheter i de senaste mätningarna spelar ”Yes Scotland” på en 9% ökning av Ja-röster sedan januari i år – knappast övertygande i sig.

Oberoende kommentatorer är försiktiga: flera faktorer kan komma att leda till en sista-minuten våg av Ja-röster. En sista-minuten rusning tog SNP till en överraskande absolut majoritet i det skotska parlamentet i valet 2011(http://www.ipsos-mori.com/newsevents/ca/729/Polls-Apart-The-SNP-Victory-in-Scotland) och alla är överens om att ”Yes Scotland”-kampanjen har vinden i seglen. Den har aktivare gräsrötter som för närvarande är inriktade på att få folk att registrera sig söm väljare (under UKs regler måste man registrera sig vartannat år med risk att annars försvinna från vallängden!). En annan målgrupp är unga väljare eftersom de som har fyllt 16 få rösta. En tredje målgrupp är traditionella Labour-valkretsar som har visat lågt valdeltagande, ett tecken på väljare som struntar i Labour men som vägrar att rösta på de Konservativa (minnet av Margaret Thatchers järnhand är fortfarande högst levande i Skottland). Att få dessa att rösta Ja kan visa sig avgörande.

EU-frågan är en tickande bomb som än så länge inte har briserat. Men det blir allt tydligare att Cameron är beredd att möta UKIP med UKIPs metoder (http://www.europaportalen.se/2014/08/cameron-vi-satter-storbritannien-forst) och att sannolikheten stiger för att att de Konservativa skulle kunna vinna över Labour i det allmänna valet 2015. Utsikten att ha Cameron som statsminister för ytterligare fyra år är i sig tillräckligt att få en hel del skottar att rösta för självständighet. Självständighet är också den enda garantin för att Skottland ska fortsätta att vara medlem i EU.

Överraskande är att flera ämnen är för närvarande så gott som icke-frågor i den aktuella debatten. Till dessa hör NATO-medlemskap, kärnvapen, jordreform och energin. Immigration har debatterats utan att ha lämnat synliga spår.

På tisdag kommer Salmond från Yes-sidan och Darling från Nej-sidan att debattera offentligt – en debatt som kan följas från Sverige på Internet (http://news.stv.tv/scotland-decides/news/284650-how-to-watch-stvs-alex-salmond-vs-alistair-darling-referendum-debate/).

Med 44 dagar kvar till omröstningen är resultatet fortfarande långt ifrån klart. Positionerna är dock tydliga: det är de välbeställda i nära allians med Westminster-etablissemanget som vill ha status-quo mot de unga, de politiska soffliggarna, visionärerna, de som vägrar att acceptera den klassiska ”Aye, right”* mentalitet, de som är beredda att våga en väg bort från över hundra år av Westminsterlikgiltighet. De som tror att ett ännu bättre Skottland med en egen hushållning och egen röst i internationella församlingar är både möjligt och önskvärt.

* ”Aye Right” = vad en skotte säger när hen tror inte på vad du säger men hen kan inte göra någonting åt det (ett dåligt självförtroende som resultat av ”The Clearances” och decennier av industriellt förfall).

70 DAGAR KVAR

Med 70 dagar kvar till den 18 september verkar Nej-sidan ha fått ett positivt momentum i sin kampanj. Kampanjdonationerna är nu £2,4 miljoner mot Ja-sidans £1,16 miljoner (http://www.theguardian.com/politics/scottish-independence-blog/2014/jul/08/scottish-independence-referendum-campaigners-donations-published) och opinionsundersökning-arna visar ett till synes stabilt övertag för Nej-sidan (46% N/32% J/22% VE, http://blog.whatscotlandthinks.org/2014/07/tns-bmrb-portray-a-referendum-campaign-becalmed/).

Tunga brittiska och internationella röster fortsätter att uttala sitt stöd för Nej-sidan, senaste Kinas president.

Men det finns ljuspunkter också för Ja-sidan. Risken för en ny mandatperiod för David Cameron skulle få andelen Ja röster att stiga från 32% till 54%. Och Tories vinner mark inför nästa ”General Election” i 2015.

Den sedouglas_scott_scotland_EUnaste utvecklingen i EU-frågan och brittisk inhemsk politik bör stärka Ja-sidans ställning. Camerons intervention i valet av EU-kommissionens nya president Juncker har beskrivits i brittiska tidningar som en ”fiasko” och den nya Ministerrådspresid-enten Sandro Grozi har krävt att EU:s tjänstemän intar en neutral hållning till den skotska frågan. I stark kontrast till ett tid-igare utlåtande från Westminster och Brys-sel skulle ett självständigt Skottland inte ha stora problem med att vinna inträde i EU enligt Professor Douglas-Scott, en expert på EU-lagstiftning och Mänskliga Rättigheter vid Oxford Universitet (http://www.yesscotland.net/news/expert-report-highlights-independent-scotlands-uninterrupted-eu-membership).

Det kommer också signaler om att fler och fler britter motsätter sig kostnaden för den nästa generationen av Trident (kärnvapenbestyckade U-båtar). Enligt en ny rapport kommer det nya systemet att ha en årlig kostnad på mellan 2,9 och 4 miljarder pund eller totalt minst £100 miljarder fram till 2060 (http://www.theguardian.com/uk-news/2014/jul/01/trident-nuclear-missile-renewal-study). Eftersom systemet inte skulle fungera utan att vara integ-rerat med USAs kärnvapenförsvar är allt tal om en ”oberoende kärnvapenmakt” trams. Synpunkten att Trident bör fasas ut delas av Hans Blixt (http://www.theguardian.com/world/2013/may/26/hans-blix-trident-abandon-britain-nuclear). Utfasning av kärnvapen från ett självständigt Skottland är en av Yes-kampanjens krav. Som NATO-medlem skulle ett självständigt, kärnvapenfritt Skottland kunna omdispon-era c:a £600 miljoner årligen till förbättrade socialtjänster, utbildning, hälsa m.m. samt ett begränsat konventionellt försvar liknande Danmarks. Trident_Nuclear_Submarine_HMS_Victorious_UK_MinistryofDefence

Ett område som har fått lite uppmärksamhet är behovet av en effektiv jordreform. Den från 2003 har visat sig nästan verkningslös för att förbättra besittningsrätten för ”crofters” (ungefär ”torpare”) och förhindra fortsatta drastiska arrendeökningar. Nyligen presenterades en delbetänkande av ”The Land Reform and Tenure Team” som har fått positiva reaktioner men det finns en hel del kvar innan rekommendationerna i en slutrapport kan omvandlas till en effektiv lagstiftning. Under tiden är risken för kortare arrenden överhängande (http://www.scotsman.com/news/land-reform-as-polarised-as-independence-debate-1-3452842). Det är anmärkningsvärt men inte överraskande att flera av de stora bidrags-givarna till Nej-sidan är också stora jordägare.

Som avrundning vill jag uppmärksamma att hela kampanjen har hittills präglats av en i stort sätt anständig debatt och avsaknad av våld. Undantag som har rapporterats i medierna är en 12-årig åskådare som fick ansiktsskador i samband med en ”Orange Order” marsch i Glasgow (http://www.bbc.com/news/uk-scotland-glasgow-west-28194554): själva marschen var fredlig. ”The Orange Order” är en protestantisk sekt vars årliga firande av engelska protestanternas seger över de katolska irländarna vid ”The Battle of the Boyne” år 1690 har orsakat mycket våld i Nordirland. Den har starka förgreningar i sydvästra Skottland varifrån protestantiska emigranter tog sig som en ny jordägande klass till det som är nuvarande Nordirland. Ordern har anslutit sig till Nej-sidan och planerar en marsch den 13 september, fem dagar innan omröstningen. Man kan tänka sig att övriga Nej-organisationer inte är så glada åt dessa planer.

UKIP OCH SKOTSK SJÄLVSTÄNDIGHET

”The UK Independence PaFarage_Scotland_The_Scotsmanrty” (UKIP) är starkt anti-EU, vilket har resulterat i stora framgångar för partiet i eng­elska valkretsar för såväl ”local auth-orities” som i Europarlamentsval (“local authori­ties” är inte riktigt jämförbara med svenska kommun-er). Skotska valkretsar visar en an­nan bild. t.ex. en (1) ”Member of European Parliament” (MEP) i Skott-land mot 25 MEP i England och noll (0) kommunala platser i Skottland mot 214 i England, vilket är 1,1% av alla de engelska mandaten. UKIP ledaren Nigel Farage brukar få det het om öronen när han besöker Skottland (bild).

2013_ukip_councillors_map_624Det finns ingen tvekan att skottar i gemen är mer positiva till EU än engelsmän och “UKIPland” mat­char väl det konservativa fästet i syd-östra England (bild). (I bloggen har tidigare påpekats hur stor skill­naden är mellan de politiska behoven av detta hörn av UK och Skottland). Den brittiska premiärministe­ren David Cameron har gjort ett stort nummer av att vilja omförhandla EU-fördraget för att passa “Storbritannien” bättre (läs: England) och att låta resultatet genomgå en folkomröstning i Storbri­tannien år 2017. Med den taktiken hoppas han kun­na behålla EU-skeptiska konservativa väljares röster inför nästa val i 2105 och vinna EU-folkomröstningen två år senare.

Hur ser denna taktik ut från skotsk horisont? Skottar är som tidigare sagt generellt sätt EU-po­sitivta och Yes Skottland har lovat att arbeta för att Skottland skall stanna kvar inom EU. Då kommer det att kunna behålla sin andel av ”The Common Agricultural Policy” (CAP) och arbeta för att ”The Common Fisheries Policy” på sikt ändras för att bättre möta skotska behov. Ett utträde ur EU är definitivt inte i Skottlands intressen men det är en rejäl risk om Skottland röstar Nej den 18 sep­tember.

Skottar som vill vara säkra på att stanna i EU står inför ett dilemma: osäkerheten kring hur EU kom­mer att behandla en ansökan från ett oberoende Skottland måste vägas mot den dubbla osäkerheten att a) Cameron blir omvald 2015 och b) att folkomröstningen 2017 kommer att resultera i ett Ja för att UK stannar inom EU. Politiska överväganden dikterar att EU till sist kommer att underlätta en ansökan från ett självständigt Skottland. Med sina utspel mot valet av Junker som ny ordförande för EU kommissionen har Cameron retat galla på viktiga allierade som Merkel och Junker själv. Det bådar inte gott för en tillmötesgående inställning när Cameron försöker ”plocka russinen från kakan” vid en eventuell omförhandling av Storbritanni­ens villkor.

Min förväntan var att den starka framgången för UKIP i maj skulle få osäkra skotska väljare att svänga över till ett Ja. Men de senaste opinionsundersökningarna fortsätter visa ett ganska stabilt övertag för Nej-sidan. Vadslagningen visar en ännu starkare tro på en Nej seger. Med bara 76 dagar kvar till omröstningen har Ja-sidan mycket kvar att göra om Skottlands självständighet ska bli verklighet.

VAD ÄR DEVOLUTION?

Scotland_Act_Blair_autograph

Begreppet “devolution” har fått en central plats i debatten om Skottlands självständighet. Med devolution menas en ordnad, legitim överföring av politisk makt från parlamentet i Westminster till regionala parlament, i Skottlands fall till ”Holyrood”. Framförallt gäller det rätten att ta upp skatter, en befogenhet som är tämligen begränsad under gällande regler (7% idag, stigande till 15% 2015 under nuvarande beslut). Ett annat begrepp om maktdelning, nämligen “federalism”, har aldrig varit ett politiskt seriöst alternativ: det skulle hota Westminster för mycket (se diskussioner i http://opinion.publicfinance.co.uk/2014/06/scottish-independence-the-london-problem/

Devolution är ingenting nytt, fast för 100 år sedan kallades det för ”Home Rule”, utan att för den skull omfattade en fullständig självständighet. Tanken att Skottland bör bli en egen nation formulerades offentligt för första gången i 1942. Själv minns jag från 50- och 60-talet hur folk som offentligt talade om ”Home Rule for Scotland” betraktades som fullständiga galningar.

Under 70-talet fick devolution svagt stöd från Labourpartiet, trots att partiet då var starkt i Skottland, och under de följande 18 åren av konservativa regeringar i Westminster, merparten ledda av den i Skottland ännu idag djupt hatade Margaret Thatcher, lades ”locket på” för såväl devolution som självständighet. Efter en offentlig rapport om Skottlands konstitutionella ställning gav Tony Blairs Labourregering i 1997 sitt stöd till en viss mått av devolution.

Nu blev det fart på frågan. Innebörden av Blairs syn på devolution formulerades 1998 i ”The Scotland Act” som bl.a. godkände bildandet av ett ”Scottish Parliament”. Det samlades första gången 1999 och flyttade 2004 in i en ny och kontroversiell byggnad nära Holyrood Palace. Därav namnet ”Holyrood” som används på samma sätt som att Westminster är en synonym för det brittiska parlamentet. En sammanfattning av det skotska parlamentets befogenheter har redan gjorts här under rubriken ”Det skotska parlamentet”.

Erfarenheter av denna grad av devolution har visat några svagheter. För det första finns ett ”legitimitetsunderskott” eftersom det skotska parlamentet har ansvaret för fördelningen av skatterna i Skottland medan ansvaret för skatteuppbörden åläggs Westminster. Ett annat problem är vem som får rösta var, den s.k. ”West Lothian question”. Parlamentsledamöter i Westminster från Skottland, Wales och Northern Ireland får rösta i frågor som endast rör engelska förhållanden, som behandlas av Westminster, men engelska parlamentsledamöter har inte samma befogenheter i de regionala parlamenten. Båda frågorna skulle få en tydlig lösning med en Ja-majoritet den 18 september.

Innebörden av ”devolution” har ändrats under tidens gång, särskilt sedan det blev bestämt att ett referendum skulle hållas. Ett tag verkade det som att man skulle rösta om en ”dubbeldäckare”, d.v.s. ett Ja/Nej val som sedan, beroende på utfallet, skulle övergå i en andra Ja/Nej fråga, ungefär så här:

                                     Fråga 1 Skall Skottland behålla sin nuvarande parlamentsordning eller inte?

                                               Om man röstade för en ändring då skulle fråga 2 besvaras med ett Ja/Nej.

                                     Fråga 2 Skall Skottland bli ett självständigt land?

Den ordningen förkastades som varande otydlig och i den slutliga formuleringen finns ingen möjlighet att specifikt rösta för fortsatt devolution: de som vill ha det måste först rösta Nej och sedan hoppas att Nej-sidans löften om ökad devolution (”Devomax”) ska fullföljas (http://www.bbc.com/news/uk-scotland-scotland-politics-27868030). Det är tänkvärt att även bland Nej-rösterna finns litet förtroende att så ska bli fallet (http://blog.whatscotlandthinks.org/2014/06/do-promises-of-more-devolution-matter/).

Det är en politisk ironi att Nej-sidan, som ursprungligen inte ville ha några ändringar, nu argumenterar för devomax i ett försök att behålla sin ledning, medan SNP, som ursprungligen hade varit nöjt med devomax, har varit tvungna att kräva självständighet för att säkra sig om en förändring. Oavsett Ja eller Nej den 18 september så kommer Skottlands politiska makt att förändras, den enda frågan är ”Hur mycket”?