Begreppet “devolution” har fått en central plats i debatten om Skottlands självständighet. Med devolution menas en ordnad, legitim överföring av politisk makt från parlamentet i Westminster till regionala parlament, i Skottlands fall till ”Holyrood”. Framförallt gäller det rätten att ta upp skatter, en befogenhet som är tämligen begränsad under gällande regler (7% idag, stigande till 15% 2015 under nuvarande beslut). Ett annat begrepp om maktdelning, nämligen “federalism”, har aldrig varit ett politiskt seriöst alternativ: det skulle hota Westminster för mycket (se diskussioner i http://opinion.publicfinance.co.uk/2014/06/scottish-independence-the-london-problem/. 

Devolution är ingenting nytt, fast för 100 år sedan kallades det för ”Home Rule”, utan att för den skull omfattade en fullständig självständighet. Tanken att Skottland bör bli en egen nation formulerades offentligt för första gången i 1942. Själv minns jag från 50- och 60-talet hur folk som offentligt talade om ”Home Rule for Scotland” betraktades som fullständiga galningar.

Under 70-talet fick devolution svagt stöd från Labourpartiet, trots att partiet då var starkt i Skottland, och under de följande 18 åren av konservativa regeringar i Westminster, merparten ledda av den i Skottland ännu idag djupt hatade Margaret Thatcher, lades ”locket på” för såväl devolution som självständighet. Efter en offentlig rapport om Skottlands konstitutionella ställning gav Tony Blairs Labourregering i 1997 sitt stöd till en viss mått av devolution.

Nu blev det fart på frågan. Innebörden av Blairs syn på devolution formulerades 1998 i ”The Scotland Act” som bl.a. godkände bildandet av ett ”Scottish Parliament”. Det samlades första gången 1999 och flyttade 2004 in i en ny och kontroversiell byggnad nära Holyrood Palace. Därav namnet ”Holyrood” som används på samma sätt som att Westminster är en synonym för det brittiska parlamentet. En sammanfattning av det skotska parlamentets befogenheter har redan gjorts här under rubriken ”Det skotska parlamentet”.

Erfarenheter av denna grad av devolution har visat några svagheter. För det första finns ett ”legitimitetsunderskott” eftersom det skotska parlamentet har ansvaret för fördelningen av skatterna i Skottland medan ansvaret för skatteuppbörden åläggs Westminster. Ett annat problem är vem som får rösta var, den s.k. ”West Lothian question”. Parlamentsledamöter i Westminster från Skottland, Wales och Northern Ireland får rösta i frågor som endast rör engelska förhållanden, som behandlas av Westminster, men engelska parlamentsledamöter har inte samma befogenheter i de regionala parlamenten. Båda frågorna skulle få en tydlig lösning med en Ja-majoritet den 18 september.

Innebörden av ”devolution” har ändrats under tidens gång, särskilt sedan det blev bestämt att ett referendum skulle hållas. Ett tag verkade det som att man skulle rösta om en ”dubbeldäckare”, d.v.s. ett Ja/Nej val som sedan, beroende på utfallet, skulle övergå i en andra Ja/Nej fråga, ungefär så här:

                                     Fråga 1 Skall Skottland behålla sin nuvarande parlamentsordning eller inte?

                                               Om man röstade för en ändring då skulle fråga 2 besvaras med ett Ja/Nej.

                                     Fråga 2 Skall Skottland bli ett självständigt land?

Den ordningen förkastades som varande otydlig och i den slutliga formuleringen finns ingen möjlighet att specifikt rösta för fortsatt devolution: de som vill ha det måste först rösta Nej och sedan hoppas att Nej-sidans löften om ökad devolution (”Devomax”) ska fullföljas (http://www.bbc.com/news/uk-scotland-scotland-politics-27868030). Det är tänkvärt att även bland Nej-rösterna finns litet förtroende att så ska bli fallet (http://blog.whatscotlandthinks.org/2014/06/do-promises-of-more-devolution-matter/).

Det är en politisk ironi att Nej-sidan, som ursprungligen inte ville ha några ändringar, nu argumenterar för devomax i ett försök att behålla sin ledning, medan SNP, som ursprungligen hade varit nöjt med devomax, har varit tvungna att kräva självständighet för att säkra sig om en förändring. Oavsett Ja eller Nej den 18 september så kommer Skottlands politiska makt att förändras, den enda frågan är ”Hur mycket”?