Tag Archives: devolution

Överföring av makt från det brittiska parlamentet i Westminster till det skotska parlamentet i Holyrood, Edinburgh. Se också Devomax.


A couple of days ago, the Labour ex-Prime Minster Gordon Brown, now an ordinary MP at Westminster, made an unexpected and widely-publicised entry into the IndyRef campaign. He claimed that he would get The Speaker of the House of Commons to set in motion a process that would produce a “cast-iron” timetable for a devomax solution starting on 19 September and finishing by 25 January 2015, which just happens to be Burn’s Night (http://www.theguardian.com/politics/2014/sep/05/gordon-brown-scottish-independence-devolution).

This was widely welcomed by the Better Together campaign in the belief that it would get some people to refrain from voting Yes.

There are number of important misunderstandings conflated here. Firstly, Cameron himself appears to have rejected a proposal by First Minister Alex Salmond to have a devomax alternative on the ballot paper (http://www.walesonline.co.uk/news/wales-news/david-cameron-missed-chance-save-7727958). The ballot paper states without any doubt that this is about Yes for Independence or No for the status quo. Repeat – No is not a vote for more devolution. However Better Together understood early on that they would get nowhere with a genuine No campaign so its various factions have been talking about “devomax” – each political party offering a different version – which actually contravenes the rules set out in the Edinburgh Agreement of 2012.

Brown was hoping that his standing within the Labour party and his Scottish antecedents (he is MP for Kirkaldy and Cowdenbeath) would give his proposal the necessary political clout although it was only a timetable, not actual powers. None the less Westminster politicians rallied round the idea with enthusiasm. But Yesterday William Hague, who was standing in for Cameron during Prime Ministers Question time, said:

Fast tracking further devolution for Scotland was not Government policy”.

This statement is absolutely consistent with the Edinburgh Agreement.

Gordon Brown had also overlooked a constitutional requirement that any bill put before the House of Commons has to be ratified by the House of Lords before it becomes legal. That body issued a report in 2012 which stated specifically that

Proper constitutional process requires that negotiations involving all parts of the United Kingdom precede any referendum on an agreed scheme of “devolution max.”

So not only would any devomax solution have to pass the House of Lords but it would also have to be negotiated with all parts of the United Kingdom (http://www.businessforscotland.co.uk/uk-to-get-veto-on-gordon-browns-devo-proposals).

How such negotiations would be done is a purely academic question. DevoMax hasn’t died, it was stillborn from the start – another Dead Parrot on the Better together campaign trail.

One wonders why the Yes Scotland campaign hasn’t given more publicity to the funeral.


Yesterday evening (2 September) a third and final TV debate on the subject of Scottish independence was held in Edinburgh. The format was different, with each side represented by three prominent politicians, Bernard Ponsonby again in the chair, and a larger number of questions from the select audience directly to the panel. You can watch it yourself on this link: http://player.stv.tv/programmes/yes-or-no/

Thanks to the change of format a greater variety of topics were covered than in the previous debates, including EU, employment, oil revenues, defence and Trident, social justice, gender equality, local government financing and youth unemployment. It was also refreshing to hear a wider range of voices supporting the respective positions. One has to observe that the lead speakers for Yes Scotland, Nicola Sturgeon, MSP (Deputy First Minster of the Scottish Parliament) and Better Together Douglas Alexander, MP (Labour Shadow Foreign Secretary) both presented more reasoned, yet still engaging, arguments than expressed in previous debates by their respective leaders. Questions from the public were mostly well-informed and well-expressed, resulting in a genuinely informative debate climate.

The second section of the debate was on social justice and welfare, conducted between Kezia Dugdale, MSP (Scottish Labour shadow education secretary) and Elaine C. Smith, MSP, (Chairperson of Scottish Independence Convention). Elaine Smith got off to a better start as Kezia Dugdale spoke so rapidly that few could follow what she was saying. However, when she slowed down a little Kezia came across as better informed and as equally engaged as her opposite number. None the less, according to my notes, Elaine Smith received three rounds of “heavy applause” from the audience against none for Kezia. I thought it surprising that the audience didn’t respond more strongly to Smith’s observations on the increasing threat of UKIP to the Conservative position on EU – this should be a Yes Scotland winner.

The third section of the debate, on defence and foreign affairs, was conducted between Ruth Davidson, MSP (leader of Scottish Conservatives) and Patrick Harvie, MSP (Co-convenor (språkrör) of the Scottish Green Party). While Ms. Davidson spoke with authority and conviction, Mr. Harvie ranted and raved more like a lunatic than a politician, giving us his own wildly unrealistic views on unilateral nuclear disarmament and a refusal to engage on topics such as NATO and the current threat from Russia. Mr. Ponsonby kindly referred to this as showing the breadth of political opinions within the Yes campaign. On a positive note, Mr Harvie did make the point that an independent Scotland was the only way to keep it within the EU and received heavy applause for his claim that the UK was “trying to punch above its weight” geopolitically and this cost money that would be better used on social justice at home.

After an extensive Question and Answer exchange between the public and the panel, the debate was rounded off by closing statements from Ruth Davidson and Patrick Harvie. Ms. Davidson made the point that independence, if won, was irrevocable but her claim that Better Together would offer further opportunities to improve one of the best countries in the world range hollow. Mr. Harvie had by now cooled down a bit and claimed that Yes Scotland represented a way out from the inequality and exploitation of Westminster and offered a new model for society. His final statement “We deserve better” was greeted by prolonged and heavy applause.

As before the audience was hand-picked to fairly represent both sides and included a number of undecided voters.



Begreppet “devolution” har fått en central plats i debatten om Skottlands självständighet. Med devolution menas en ordnad, legitim överföring av politisk makt från parlamentet i Westminster till regionala parlament, i Skottlands fall till ”Holyrood”. Framförallt gäller det rätten att ta upp skatter, en befogenhet som är tämligen begränsad under gällande regler (7% idag, stigande till 15% 2015 under nuvarande beslut). Ett annat begrepp om maktdelning, nämligen “federalism”, har aldrig varit ett politiskt seriöst alternativ: det skulle hota Westminster för mycket (se diskussioner i http://opinion.publicfinance.co.uk/2014/06/scottish-independence-the-london-problem/

Devolution är ingenting nytt, fast för 100 år sedan kallades det för ”Home Rule”, utan att för den skull omfattade en fullständig självständighet. Tanken att Skottland bör bli en egen nation formulerades offentligt för första gången i 1942. Själv minns jag från 50- och 60-talet hur folk som offentligt talade om ”Home Rule for Scotland” betraktades som fullständiga galningar.

Under 70-talet fick devolution svagt stöd från Labourpartiet, trots att partiet då var starkt i Skottland, och under de följande 18 åren av konservativa regeringar i Westminster, merparten ledda av den i Skottland ännu idag djupt hatade Margaret Thatcher, lades ”locket på” för såväl devolution som självständighet. Efter en offentlig rapport om Skottlands konstitutionella ställning gav Tony Blairs Labourregering i 1997 sitt stöd till en viss mått av devolution.

Nu blev det fart på frågan. Innebörden av Blairs syn på devolution formulerades 1998 i ”The Scotland Act” som bl.a. godkände bildandet av ett ”Scottish Parliament”. Det samlades första gången 1999 och flyttade 2004 in i en ny och kontroversiell byggnad nära Holyrood Palace. Därav namnet ”Holyrood” som används på samma sätt som att Westminster är en synonym för det brittiska parlamentet. En sammanfattning av det skotska parlamentets befogenheter har redan gjorts här under rubriken ”Det skotska parlamentet”.

Erfarenheter av denna grad av devolution har visat några svagheter. För det första finns ett ”legitimitetsunderskott” eftersom det skotska parlamentet har ansvaret för fördelningen av skatterna i Skottland medan ansvaret för skatteuppbörden åläggs Westminster. Ett annat problem är vem som får rösta var, den s.k. ”West Lothian question”. Parlamentsledamöter i Westminster från Skottland, Wales och Northern Ireland får rösta i frågor som endast rör engelska förhållanden, som behandlas av Westminster, men engelska parlamentsledamöter har inte samma befogenheter i de regionala parlamenten. Båda frågorna skulle få en tydlig lösning med en Ja-majoritet den 18 september.

Innebörden av ”devolution” har ändrats under tidens gång, särskilt sedan det blev bestämt att ett referendum skulle hållas. Ett tag verkade det som att man skulle rösta om en ”dubbeldäckare”, d.v.s. ett Ja/Nej val som sedan, beroende på utfallet, skulle övergå i en andra Ja/Nej fråga, ungefär så här:

                                     Fråga 1 Skall Skottland behålla sin nuvarande parlamentsordning eller inte?

                                               Om man röstade för en ändring då skulle fråga 2 besvaras med ett Ja/Nej.

                                     Fråga 2 Skall Skottland bli ett självständigt land?

Den ordningen förkastades som varande otydlig och i den slutliga formuleringen finns ingen möjlighet att specifikt rösta för fortsatt devolution: de som vill ha det måste först rösta Nej och sedan hoppas att Nej-sidans löften om ökad devolution (”Devomax”) ska fullföljas (http://www.bbc.com/news/uk-scotland-scotland-politics-27868030). Det är tänkvärt att även bland Nej-rösterna finns litet förtroende att så ska bli fallet (http://blog.whatscotlandthinks.org/2014/06/do-promises-of-more-devolution-matter/).

Det är en politisk ironi att Nej-sidan, som ursprungligen inte ville ha några ändringar, nu argumenterar för devomax i ett försök att behålla sin ledning, medan SNP, som ursprungligen hade varit nöjt med devomax, har varit tvungna att kräva självständighet för att säkra sig om en förändring. Oavsett Ja eller Nej den 18 september så kommer Skottlands politiska makt att förändras, den enda frågan är ”Hur mycket”?


Det finns tydliga sociala och politiska skillnader mellanUK_2010_General_Election Skottland och England: framförallt mellan tätbefolkat, konservativa sydöstra England med London som nav och center-vänster Skottland med dess omfattande glesbygd (bilden). Många skottar anser att Skottlands behov är dåligt representerat i det brittiska parlamentet. 1999 som ett led i en delöverföring av makt (”devolution”) från Westminster i London öppnades ett skotskt parlament med begränsade befogenheter i Holyrood i Edinburgh. De som ser fram emot självständighet önskar fullständiga politiska rättigheter för Skottlands invånare. Motståndarna till självständighet är framförallt oroliga för ett försvagad Storbritannien, en ökade byråkrati och en försämrad ekonomi. De två största kampanjerna heter ”Yes Scotland” och ”Better Together”.

En sak är klar: oavsett vilken sida som vinner omröstningen kommer Skottland att få ytterligare politiska maktbefogenheter. Det beror på att Nej-sidan erbjuder en fortsatt maktöverföring från Westminster till Holyrood. Utan löftet om ”Devomax” (som det heter) skulle Nej-sidan ligga hopplöst efter. Ja-sidan ser två problem med devomax: hur mycket av det som utlovas i kampanjens hetta kommer att bli verkligt och framförallt, om man kan få nästan allt varför kan man inte få hela kakan?

Bild: mandatfördelning (vänster-höger och geografisk) i det brittiska parlamentet 2010-2014. Röd = center-vänster, blå = center-höger. Källa: Encyclopedia Britannica 2010.