Tag Archives: folkomröstning


The time is 03:20 on 16 September. In two hours my youngest daughter and I will start our journey to Scotland – she for her final year at the University of Strathclyde, both of us to participate in the experience of the Independence Referendum.

Whatever happens on the 18 September will start a series of changes with momentous consequences for the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland. They will spread beyond those islands to affect Europe and indeed the world. Britain will cease to be “Great” but it will become a country or group of countries better adapted to supply all of its citizens with an adequate standard of living and a return to a more democratic governance.

The campaign for Yes Scotland has said No Thanks to:

a centralised government run by a clique of politicians that serve the interests of the ultra-rich, backed up by a set of mainstream media which no longer see their function as holding the powerful to account on behalf of the weak

– a government that spends billions on billions of pounds on a military establishment so that its leaders can pretend that Britain “punches above its weight” on the world stage – a capacity that was important when the Empire stretched around the globe but is now a vastly-expensive self-delusion

– a government which is opening the public services of the country to the possibilty of US-style of litigation with its risk of immense, trumped-up claims for damages

– a government that has consistently ignored the needs of the periphery for those of the southern parts of the country, particularly the needs of London, which has become a black hole that sucks resources from the rest of the country.

The Better Together campaign has offered more of the same old, discredited way to run the country.

Whatever the result of the referendum the future is now fraught with uncertainties. This could have been prevented by an orderly political discourse initiated by a Westminster attuned to the needs of the periphery, particularly Scotland, Wales, the North of England and the South-West. The (disallowed) “Yes” vote for Scottish Independence in 1979 was largely ignored by Westminster as were the possible consequences of the Scotland Act of 1998. David Cameron was completely unable to imagine what forces he was setting loose by his refusal in 2012 to allow the referendum to include a vote for “Devo Max”: if he had agreed to that, the present situation would probably never have arisen, the pound Sterling would not be facing a long period of weakness and the country itself about to be rent asunder one way or another. David Cameron and his Westminster colleagues then and now signally failed to understand the mood of Scotland. The Better Together campaign has had an impossible task because the reality is, if Westminster cannot offer anything better than Better Together to the poor and deprived people in Scotland, then Better is not Good Enough.

Against all the odds, against every-day common sense, against the torrents of advice from the rich and powerful (looking after their own interests as always) the Yes Scotland campaign has held out a vision of another way of governance. The campaign claims have been exaggerated but the idea that it could be possible to do things in a different way has caught on. When the discourse changed from the technicalities of accounting and macroeconomics to this wider and greater vision, people living in Scotland embraced the idea that they could do a better job of running their country than Westminster could. They know that way of governance has been tried and repeatedly found wanting.

The opinion polls tell us that the people of Scotland are evenly divided between Yes for Hope and No for Fear. Because we face great uncertainty whatever the outcome, I support those whose choice, in the spirit of Nelson Mandela, “will reflect their hopes and not their fears”. My daughter has the vote on the 18th. It will be a proud moment for me when she casts it. I suspect that she will join a majority of the people of Scotland and vote “Yes”.

This blog is now closed.


Dave Simonds cartoon on London's economic dominance

cartoon by Dave Simmonds

The mainstream press in Scotland can still come up with a truth or two. For example;

The Prime Minister talks about the ties that bind the Union, in other words, but heads a government and a parliament that barely seems to register Scotland’s existence, except at those rare moments when we threaten the Union with imminent extinction; and to say that this is no way to run a mature and functioning democracy is to understate the case.

The truth is that over the last generation, Westminster has become increasingly unrepresentative of anyone except a narrow caste of career politicians; has become steadily more dependent on funding by wealthy individuals and corporations; has – as a consequence – largely ceased to offer a real political choice between neo-liberal orthodoxy and other approaches to creating a good society; and has been found guilty of spectacular levels of greed and corruption in relation to its own expenses system.

… there are questions to be asked about how far we should allow our decisions on Scotland’s future to be shaped by the representatives of what is essentially a failed financial system, now propped up only by taxpayer subsidy taken out of our own pockets.

And not only are those structures still in place six years on, but they are still seeking to impose their failed ideology on ever-larger swathes of the planet. The next scheme, courtesy of global corporate lobbying, is the so-called TTIP, or Transatlantic Trade and Investment Partnership, an imminent EU/US deal which will effectively forbid governments from running public services, and force them – regardless of the views of voters – to open up all services, including the NHS, for commercial exploitation.

And this is the paradox at the heart of the referendum debate, as we reach its final hours. On one hand, we are told of what are clearly real economic risks associated with independence. Yet, on the other, we cannot help but be aware that those risks are often being imposed, and even engineered, by corporations and structures whose power needs to be challenged – thoroughly, bravely and soon – if democracy is to have any chance of surviving and thriving in the 21st century.

To vote Yes next Thursday, in the spirit of the remarkable grassroots campaign for re-empowerment that has swept Scotland over the last year, is to throw down that challenge and to accept the consequences, whatever they may be.


Genuine democracy at work is something rarely seen today, when political campaigns tend to be run by lobbyists in the pockets of the ultra-rich. An opinion poll predicts that next Thursday more than 80% of the electorate will cast their votes. Since when did a general election in any Western “democracy” come near to such a figure? This energy has been generated by the Yes Scotland campaign, not by the Westminster politicians currently rushing to Scotland in desperation – behaviour reminicent of lemmings rather than people.

By the standards of any fair society, Yes deserves to win.


The Better Together campaign is unenthusiastic about the prospect of UKIP and Orange Order activities in Scotland just before the referendum vote on 18 September.


The Orange Order is an inclusive name for a number of Protestant, pro-Union “lodges” with their base in Northern Ireland. They have also some representation in South-west Scotland, from which region many of their ancestors moved to Ireland after it was subdued by British forces during the seventeenth century. The values of the Orange order has been the major cause of the “The Troubles” that culminated in Northern Ireland from the late sixties until the end of the last century – although sporadic clashes still occur. It wants Scotland, like Northern Ireland to remain in the United Kingdom. To the rest of the world the Orange Order tries to promote an image of Protestant cultural affinity with Britain but most observers see it as a bunch of provincial bully boys who use religion as a cover for preventing Roman Catholics from enjoying equal rights and opportunities in Northern Ireland. This takes the outward form of provocative marches with orange regalia and music through Catholic areas, to “commemorate” the arrival and continuance of British rule. On September 13 the Scottish lodge will march in Edinburgh (http://www.theguardian.com/politics/2014/sep/03/scottish-republicans-orange-order-parade-yes-campaign). The republican grass-roots James Connolly Society has asked its supporters to stay away from the coming march in Edinburgh and to ensure that they are not involved in any violence with the Order (http://107cowgate.com/2014/09/02/jcs-statement-on-orange-orders-independence-referendum-march/).

This blog has previously reported how the United Kingdom Independence Party (UKIP) has made major political gains in the election to the European parliament and how the Conservative party is being forced into a more Eurosceptic position by Conservative MP defection to UKIP. Only one has done so so far but there are speculations that a number of others are only waiting for the right opportunity (http://www.telegraph.co.uk/news/politics/ukip/11065058/Eurosceptic-Tories-accuse-Douglas-Carswell-of-betrayal-after-his-defection-to-Ukip.html). Although UKIP has a strong base in England, as shown by recent European parliament electoral returns, this is not the case in Scotland, (23 MEPs from English constituencies, 1 from Scottish). None the less the UKIP leader Nigel Farage plans a UKIP rally in Glasgow in support of the Union on 12 September (http://www.heraldscotland.com/politics/referendum-news/concern-at-farage-scottish-visit-before-orange-march.25192378), bringing in people from other parts of the UK. Better Together have officially denied any support for the rally. If it helps tip the currently delicate balance over to a Yes result then in 2016 Westminster will lose a block of 40 out of the current 257 Labour MPs. This could create space for UKIP to fight a head-on battle with the Conservatives for the Eurosceptic vote in rUK.

Yes or No for Scotland, there are big changes ahead in British politics.


Yesterday evening (2 September) a third and final TV debate on the subject of Scottish independence was held in Edinburgh. The format was different, with each side represented by three prominent politicians, Bernard Ponsonby again in the chair, and a larger number of questions from the select audience directly to the panel. You can watch it yourself on this link: http://player.stv.tv/programmes/yes-or-no/

Thanks to the change of format a greater variety of topics were covered than in the previous debates, including EU, employment, oil revenues, defence and Trident, social justice, gender equality, local government financing and youth unemployment. It was also refreshing to hear a wider range of voices supporting the respective positions. One has to observe that the lead speakers for Yes Scotland, Nicola Sturgeon, MSP (Deputy First Minster of the Scottish Parliament) and Better Together Douglas Alexander, MP (Labour Shadow Foreign Secretary) both presented more reasoned, yet still engaging, arguments than expressed in previous debates by their respective leaders. Questions from the public were mostly well-informed and well-expressed, resulting in a genuinely informative debate climate.

The second section of the debate was on social justice and welfare, conducted between Kezia Dugdale, MSP (Scottish Labour shadow education secretary) and Elaine C. Smith, MSP, (Chairperson of Scottish Independence Convention). Elaine Smith got off to a better start as Kezia Dugdale spoke so rapidly that few could follow what she was saying. However, when she slowed down a little Kezia came across as better informed and as equally engaged as her opposite number. None the less, according to my notes, Elaine Smith received three rounds of “heavy applause” from the audience against none for Kezia. I thought it surprising that the audience didn’t respond more strongly to Smith’s observations on the increasing threat of UKIP to the Conservative position on EU – this should be a Yes Scotland winner.

The third section of the debate, on defence and foreign affairs, was conducted between Ruth Davidson, MSP (leader of Scottish Conservatives) and Patrick Harvie, MSP (Co-convenor (språkrör) of the Scottish Green Party). While Ms. Davidson spoke with authority and conviction, Mr. Harvie ranted and raved more like a lunatic than a politician, giving us his own wildly unrealistic views on unilateral nuclear disarmament and a refusal to engage on topics such as NATO and the current threat from Russia. Mr. Ponsonby kindly referred to this as showing the breadth of political opinions within the Yes campaign. On a positive note, Mr Harvie did make the point that an independent Scotland was the only way to keep it within the EU and received heavy applause for his claim that the UK was “trying to punch above its weight” geopolitically and this cost money that would be better used on social justice at home.

After an extensive Question and Answer exchange between the public and the panel, the debate was rounded off by closing statements from Ruth Davidson and Patrick Harvie. Ms. Davidson made the point that independence, if won, was irrevocable but her claim that Better Together would offer further opportunities to improve one of the best countries in the world range hollow. Mr. Harvie had by now cooled down a bit and claimed that Yes Scotland represented a way out from the inequality and exploitation of Westminster and offered a new model for society. His final statement “We deserve better” was greeted by prolonged and heavy applause.

As before the audience was hand-picked to fairly represent both sides and included a number of undecided voters.


Olli Rhen was the European commissioner with responsibility for Economic and Monetary Affairs and the Euro. He left this post in July. There is no reason to think that Mr. Rhen has any personal position on independence for Scotland. So any statement he makes on the currency issue for an independent Scotland has to be given credibility.

According to the Guardian, Mr. Rhen has written to the Chief Secretary of the Treasury, Mr. Danny Alexander, to make clear the currency position of an iScotland applying to join the EU. He claims that iScotland must either have a currency agreement with rUK, i.e. the Bank of England, or else it must have its own central bank. To use Sterling without a formal agreement with Westminster would not satisfy the entrance requirements (http://www.theguardian.com/politics/2014/sep/02/indepdent-scotland-not-join-eu-without-central-bank?).


This must be a heavy blow to the Yes Scotland movement, which has been on a massive upswing since its leader Alex Salmond trounced Better Together leader Alistair Darling in a second debate broadcast nation-wide on 25 August. A YouGov poll published yesterday (2 September) showed that a swing of only 3% would bring the two sides neck-and-neck (http://research.yougov.co.uk/news/2014/09/02/support-scottish-independence-jumps-47/) and claimed that support for No had “collapsed”. The Yes Scotland campaign to win over women voters is expected to have gained from a heavily-criticised Better Together videoclip (see previous blogg) and there is a groundswell of pro-independence reporting in the media.

All is not lost for the Yes Scotland position, which is that a currency union is in the best interests of both the rUK and iScotland. Such an agreement would make the Bank of England also the central bank of Scotland. However, the political price of such an arrangement has gone up.

Currency agreement in exchange for Trident, anyone?

NOTE: as this blog is aimed at Swedish people, it has so far been published in Swedish. Articles have been checked for grammar by native Swedish speakers. As the rate of the debate increases, this is no longer feasible. Given that all Swedes interested in this subject can read English, I believe that the change to English will not cause them any difficulties. I would like to publically thank Maj Hasselgren and Lars Jannerdal for thier generous help.


“… because “Yes” offers a way out from a status quo that is destroying the fabric of our society, that more than ever in living memory, supports the rich and powerful at the expense of the weak and the poor (regardless, I think it is fair to say, of whatever Westminster party is in power.) To ignore the possibility of changing this, to not at least consider taking that risk of independence, is at best shameful and at worst a disgrace to future generations”. Kev Sherry/Attic Lights (http://www.newstatesman.com/politics/2014/08/i-hate-bagpipes-i-hate-kilts-ive-changed-my-vote-no-yes)

I couldn’t have put it better myself, so read it for the real message about Independence!


En andra debatt hölls i måndags mellan Ja- och Nej-sidorna i Glasgow. Den var ett intensivt utbyte av idéer som stundtals handlade mer om vem kunde tala högst och längst (http://www.huffingtonpost.co.uk/2014/08/25/alex-salmond-and-alistair-darling-clash-in-second-scotland-independence-debate_n_5711095.html). Trots allt skrikande var debatten intressant, lika mycket för vad som inte blev sagt som för det som blev sagt.

Enligt en opinionsundersökning var vinnaren denna gång Ja-sidan, med 71% mot 29% för Nej. Ett par dagar senare visade en återkommande undersökning att gapet för Ja sidan har minskat med 10% och står nu på 41,6% för Ja mot 47,6% för Nej med 10,8% fortfarande ”Vet Ej” (http://www.newsweek.com/scottish-referendum-no-campaigns-lead-halved-after-debate-267429). Nu var Salmond tydlig med en positiv vision för ett självständigt Skottland medan Darling bara kunde upprepa riskerna med självständighet, oavsett sakfrågan. Hans nästan maniska upprepningar om en “plan B” för valutafrågan möttes nu med hånskratt från åhörarna eftersom Salmond hade klargjort på ett övertygande sätt att det fanns flera alternativ för en självständigt Skottland men att en valutaunion med rUK var det som var bäst för båda länder.

De ämnen som debatterades var valutan, sysselsättningen och sjukvården. Ämnen som invandring, pensioner, utbildning, räddningstjänster och EU var helt frånvarande. Försvar diskuterades bara utifrån sysselsättningsperspektivet – vad innebär ett avlägsnande av Trident från Skottland, hur kommer självständighet att påverka nya beställningar från försvaret? Jämställdhetsfrågor var också frånvarande trots att kvinnors röst anses vara en nyckelfråga. Ett nytt videoklipp från Nej-sidan att övertyga kvinnor har förorsakat muntra parodier på sociala medier (http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/watch-patronising-anti-scottish-independence-advert-4121120). Jämför med Yes Scotlands budskap som behandlar kvinnor som vuxna individer: http://www.youtube.com/watch?v=bbWnBX6BY5A.

Nu försöker Salmond att få David Cameron att ställa upp i en debatt (http://news.stv.tv/scotland-decides/news/289723-alex-salmond-calls-for-independence-referendum-debate-with-david-cameron/) . Cameron har hittills hållit en låg profil – enligt uppgift följde han debatt #2 på TV under bara någon minut – men kommer att få svårt att hitta en bra ursäkt för att inte möta Salmond, eftersom han kom till Skottland igår (torsdag den 29:e) för en middag med skotska affärsmän mot självständighet. Om Cameron inte ställer upp mot Salmond så kommer det att tolkas som feghet, om han ställer upp så kan Salmond öppna en “andra front” och grilla honom beträffande EU – en fråga som egentligen är långt större än självständighet och som oroar självaste CBI-chefen (http://www.heraldscotland.com/politics/referendum-news/cameron-humiliated-as-cbi-chief-attacks-eu-vote-plan.25180163).

I sina försök att blidka hemmaopinionen (läs: opinionen i södra England) om medlemskap i EU har Cameron upprepade gånger förolämpat såväl kommissionens ordförande som EU parlamentet. Han har också visat sig okunnig i författningstekniska frågor. Sannolikheten är försvinnande liten att Cameron, om han blir omvald 2015, skulle vilja eller kunna driva en trovärdig positiv kampanj inför EU-omröstningen 2017 – han har redan börjat förlora parlamentsledamöter till UKIP (http://www.bbc.com/news/uk-politics-28967959). Som del av Storbritannien kan EU-positiva skotska röster aldrig väga upp södra Englands röstövervikt. Konsekvenserna av Storbritanniens utträde ur EU har ännu inte tagits på allvar men skulle bli enorma för alla parter, inklusive Sverige.

Självständighet för Skottland är den enda vägen som garanterar dess framtid inom EU.

Nej-sidan har argumenterat att hela frågan om självständighet ju är illusorisk – i förhållande till rUK, NATO och EU. Detta är en typisk Nej-rökridå eftersom det är självklart i den globaliserade världen att alla nationer är bundna i relationer till varandra och överstatliga organ. Självständighet för Skottland innebär vissa risker och kortsiktiga administrativa kostnader. Men att stanna inom det Förenade Kungadömet innebär den ojämförligt större risken att sluta som del av ”en avlägsen ö i Atlanten” (Carl Bildt).


Den första debatten i kampanjen för skotsk självständighet är över. Enligt “The Guardian” fann 56% av TV-tittarna att Nej-sidans Alistair Darling vann debatten över Ja-sidans Alexander Salmond. Tyvärr var länken från konferanshallen var under all kritik. Efter att helt ha missat de inledande presentationerna så kom den till sist igång, men med upprepade, långa avbrott. Att döma från tweets till “The Scotsman” så drabbades de skotska tittarna av samma problem. Man kan dock se debatten på nätet med play (http://player.stv.tv/programmes/salmond-darling).

Det som vi kunde se i Sverige handlade till stor del om valutafrågan. Darling pressade Salmond gång på gång om en plan B för den skotska valutan om inte Skottland fick använda pundet. Sal­mond påpekade att pundet var lika mycket Skottlands som Englands och att framstående finansiella experter, inklusive f.d. ministrar, har sagt att Skottland visst skulle kunna fortsätta använda pundet. Detta var debattens hjärta och här fick Darling ett övertag över Salmond, som med sina fantasilösa svar stundtals påminde svenska tittare om Bosse Ringholms ökända upprepningar i Ahlenius affä­ren.

Inför debatten kunde Salmond glädjas åt en fortsatt rörelse i opinionsundersökningarna till förmån för Ja-sidan, enligt Ipsos-Mori upp 4% till 40%. Dessa röster kom från “Vet ej” väljare medan Nej-sidan är kvar på 56% (http://www.ipsos-mori.com/researchpublications/researcharchive/3429/Yes-continues-to-make-progress-as-we-enter-the-final-stretch).

Uppenbarligen kommer inte dagens debatt att vara den kioskvältare som Ja-sidan behöver för att fortsätta ta röster. Andra positiva nyheter kommer sannolikt att drunkna i mediabruset kring debat­ten. T.ex. att fler och fler rapporter understryker närvaron av stora oljefyndigheter väster om Skottland (http://www.newsnetscotland.com/index.php/scottish-news/9535-rumours-of-massive-oil-find-follow-camerons-secret-shetland-visit samt http://www.youtube.com/watch?v=kxZlMLmbgQ4#t=167). Samtidigt är en sedan 1977 hemligstämplad rapport om hur Skottland kunde ha blivit en annat Norge tack vare Nordsjöoljan (http://www.youtube.com/watch?v=JL8rPmkkcAY) nu offentlig. Det var inget slump att denna för skotsk självständighet så positiv rapport hemligstämplades av Westminster innan en tidigare omröstning om självständighet.

Negativt för Ja-sidan är den ökad osäkerhet i geopolitiska frågor (http://www.scotsman.com/news/comment-foreign-policy-will-affect-referendum-1-3500217) samt ytterligare ett lamt försök från Westminsters sida att lova DevoMax till Skottland (http://www.thestar.com/news/world/2014/08/05/scots_offered_more_tax_powers_to_stay_with_britain). Men av debatten att döma är konstitutionen, EU, försvaret och liknande frågor så gott som osynliga för väljarna: ”It’s the economy, stupid”!

Stämningen under debatten och i tweets var det att väljarna vill nu ha konkreta svar istäl­let för “pie in the sky”. Med dubbelt så stor kampanjkassa och med stöd från de flesta massmedierna samt från Whitehall etablissemanget kan Nej-sidan känna sig nöjd. Om inte Ja-sidan börjar leverera övertygande svar om ekonomin till väljarna så är det farväl till självständighet för Skottland i min livstid. Och i så fall skulle ytterligare en möjlighet har gått oss förbi. (http://bellacaledonia.org.uk/2014/08/04/scotland-a-world-leader-again/).


Med 70 dagar kvar till den 18 september verkar Nej-sidan ha fått ett positivt momentum i sin kampanj. Kampanjdonationerna är nu £2,4 miljoner mot Ja-sidans £1,16 miljoner (http://www.theguardian.com/politics/scottish-independence-blog/2014/jul/08/scottish-independence-referendum-campaigners-donations-published) och opinionsundersökning-arna visar ett till synes stabilt övertag för Nej-sidan (46% N/32% J/22% VE, http://blog.whatscotlandthinks.org/2014/07/tns-bmrb-portray-a-referendum-campaign-becalmed/).

Tunga brittiska och internationella röster fortsätter att uttala sitt stöd för Nej-sidan, senaste Kinas president.

Men det finns ljuspunkter också för Ja-sidan. Risken för en ny mandatperiod för David Cameron skulle få andelen Ja röster att stiga från 32% till 54%. Och Tories vinner mark inför nästa ”General Election” i 2015.

Den sedouglas_scott_scotland_EUnaste utvecklingen i EU-frågan och brittisk inhemsk politik bör stärka Ja-sidans ställning. Camerons intervention i valet av EU-kommissionens nya president Juncker har beskrivits i brittiska tidningar som en ”fiasko” och den nya Ministerrådspresid-enten Sandro Grozi har krävt att EU:s tjänstemän intar en neutral hållning till den skotska frågan. I stark kontrast till ett tid-igare utlåtande från Westminster och Brys-sel skulle ett självständigt Skottland inte ha stora problem med att vinna inträde i EU enligt Professor Douglas-Scott, en expert på EU-lagstiftning och Mänskliga Rättigheter vid Oxford Universitet (http://www.yesscotland.net/news/expert-report-highlights-independent-scotlands-uninterrupted-eu-membership).

Det kommer också signaler om att fler och fler britter motsätter sig kostnaden för den nästa generationen av Trident (kärnvapenbestyckade U-båtar). Enligt en ny rapport kommer det nya systemet att ha en årlig kostnad på mellan 2,9 och 4 miljarder pund eller totalt minst £100 miljarder fram till 2060 (http://www.theguardian.com/uk-news/2014/jul/01/trident-nuclear-missile-renewal-study). Eftersom systemet inte skulle fungera utan att vara integ-rerat med USAs kärnvapenförsvar är allt tal om en ”oberoende kärnvapenmakt” trams. Synpunkten att Trident bör fasas ut delas av Hans Blixt (http://www.theguardian.com/world/2013/may/26/hans-blix-trident-abandon-britain-nuclear). Utfasning av kärnvapen från ett självständigt Skottland är en av Yes-kampanjens krav. Som NATO-medlem skulle ett självständigt, kärnvapenfritt Skottland kunna omdispon-era c:a £600 miljoner årligen till förbättrade socialtjänster, utbildning, hälsa m.m. samt ett begränsat konventionellt försvar liknande Danmarks. Trident_Nuclear_Submarine_HMS_Victorious_UK_MinistryofDefence

Ett område som har fått lite uppmärksamhet är behovet av en effektiv jordreform. Den från 2003 har visat sig nästan verkningslös för att förbättra besittningsrätten för ”crofters” (ungefär ”torpare”) och förhindra fortsatta drastiska arrendeökningar. Nyligen presenterades en delbetänkande av ”The Land Reform and Tenure Team” som har fått positiva reaktioner men det finns en hel del kvar innan rekommendationerna i en slutrapport kan omvandlas till en effektiv lagstiftning. Under tiden är risken för kortare arrenden överhängande (http://www.scotsman.com/news/land-reform-as-polarised-as-independence-debate-1-3452842). Det är anmärkningsvärt men inte överraskande att flera av de stora bidrags-givarna till Nej-sidan är också stora jordägare.

Som avrundning vill jag uppmärksamma att hela kampanjen har hittills präglats av en i stort sätt anständig debatt och avsaknad av våld. Undantag som har rapporterats i medierna är en 12-årig åskådare som fick ansiktsskador i samband med en ”Orange Order” marsch i Glasgow (http://www.bbc.com/news/uk-scotland-glasgow-west-28194554): själva marschen var fredlig. ”The Orange Order” är en protestantisk sekt vars årliga firande av engelska protestanternas seger över de katolska irländarna vid ”The Battle of the Boyne” år 1690 har orsakat mycket våld i Nordirland. Den har starka förgreningar i sydvästra Skottland varifrån protestantiska emigranter tog sig som en ny jordägande klass till det som är nuvarande Nordirland. Ordern har anslutit sig till Nej-sidan och planerar en marsch den 13 september, fem dagar innan omröstningen. Man kan tänka sig att övriga Nej-organisationer inte är så glada åt dessa planer.


Det finns tydliga sociala och politiska skillnader mellanUK_2010_General_Election Skottland och England: framförallt mellan tätbefolkat, konservativa sydöstra England med London som nav och center-vänster Skottland med dess omfattande glesbygd (bilden). Många skottar anser att Skottlands behov är dåligt representerat i det brittiska parlamentet. 1999 som ett led i en delöverföring av makt (”devolution”) från Westminster i London öppnades ett skotskt parlament med begränsade befogenheter i Holyrood i Edinburgh. De som ser fram emot självständighet önskar fullständiga politiska rättigheter för Skottlands invånare. Motståndarna till självständighet är framförallt oroliga för ett försvagad Storbritannien, en ökade byråkrati och en försämrad ekonomi. De två största kampanjerna heter ”Yes Scotland” och ”Better Together”.

En sak är klar: oavsett vilken sida som vinner omröstningen kommer Skottland att få ytterligare politiska maktbefogenheter. Det beror på att Nej-sidan erbjuder en fortsatt maktöverföring från Westminster till Holyrood. Utan löftet om ”Devomax” (som det heter) skulle Nej-sidan ligga hopplöst efter. Ja-sidan ser två problem med devomax: hur mycket av det som utlovas i kampanjens hetta kommer att bli verkligt och framförallt, om man kan få nästan allt varför kan man inte få hela kakan?

Bild: mandatfördelning (vänster-höger och geografisk) i det brittiska parlamentet 2010-2014. Röd = center-vänster, blå = center-höger. Källa: Encyclopedia Britannica 2010.