Jag förstår att mina andra- eller tredje-hands kommentarer är kanske inte det mest effektivt sätt att sprida information om det skotska referendum, så jag kommer också att posta länkar som jag tycker är bra. Här kommer den första, från en kvinna som skriver i “The Scotsman” men som också har ett eget röst i de sociala medierna och som frilanskommentator. Möt Lesley Riddoch och hennes tankar om likheterna och skillnaderna mellan Westminster och Nordirland och Westminster och Skottland: http://t.co/AzMDIvxcjD
Begreppet “devolution” har fått en central plats i debatten om Skottlands självständighet. Med devolution menas en ordnad, legitim överföring av politisk makt från parlamentet i Westminster till regionala parlament, i Skottlands fall till ”Holyrood”. Framförallt gäller det rätten att ta upp skatter, en befogenhet som är tämligen begränsad under gällande regler (7% idag, stigande till 15% 2015 under nuvarande beslut). Ett annat begrepp om maktdelning, nämligen “federalism”, har aldrig varit ett politiskt seriöst alternativ: det skulle hota Westminster för mycket (se diskussioner i http://opinion.publicfinance.co.uk/2014/06/scottish-independence-the-london-problem/.
Devolution är ingenting nytt, fast för 100 år sedan kallades det för ”Home Rule”, utan att för den skull omfattade en fullständig självständighet. Tanken att Skottland bör bli en egen nation formulerades offentligt för första gången i 1942. Själv minns jag från 50- och 60-talet hur folk som offentligt talade om ”Home Rule for Scotland” betraktades som fullständiga galningar.
Under 70-talet fick devolution svagt stöd från Labourpartiet, trots att partiet då var starkt i Skottland, och under de följande 18 åren av konservativa regeringar i Westminster, merparten ledda av den i Skottland ännu idag djupt hatade Margaret Thatcher, lades ”locket på” för såväl devolution som självständighet. Efter en offentlig rapport om Skottlands konstitutionella ställning gav Tony Blairs Labourregering i 1997 sitt stöd till en viss mått av devolution.
Nu blev det fart på frågan. Innebörden av Blairs syn på devolution formulerades 1998 i ”The Scotland Act” som bl.a. godkände bildandet av ett ”Scottish Parliament”. Det samlades första gången 1999 och flyttade 2004 in i en ny och kontroversiell byggnad nära Holyrood Palace. Därav namnet ”Holyrood” som används på samma sätt som att Westminster är en synonym för det brittiska parlamentet. En sammanfattning av det skotska parlamentets befogenheter har redan gjorts här under rubriken ”Det skotska parlamentet”.
Erfarenheter av denna grad av devolution har visat några svagheter. För det första finns ett ”legitimitetsunderskott” eftersom det skotska parlamentet har ansvaret för fördelningen av skatterna i Skottland medan ansvaret för skatteuppbörden åläggs Westminster. Ett annat problem är vem som får rösta var, den s.k. ”West Lothian question”. Parlamentsledamöter i Westminster från Skottland, Wales och Northern Ireland får rösta i frågor som endast rör engelska förhållanden, som behandlas av Westminster, men engelska parlamentsledamöter har inte samma befogenheter i de regionala parlamenten. Båda frågorna skulle få en tydlig lösning med en Ja-majoritet den 18 september.
Innebörden av ”devolution” har ändrats under tidens gång, särskilt sedan det blev bestämt att ett referendum skulle hållas. Ett tag verkade det som att man skulle rösta om en ”dubbeldäckare”, d.v.s. ett Ja/Nej val som sedan, beroende på utfallet, skulle övergå i en andra Ja/Nej fråga, ungefär så här:
Fråga 1 Skall Skottland behålla sin nuvarande parlamentsordning eller inte?
Om man röstade för en ändring då skulle fråga 2 besvaras med ett Ja/Nej.
Fråga 2 Skall Skottland bli ett självständigt land?
Det är en politisk ironi att Nej-sidan, som ursprungligen inte ville ha några ändringar, nu argumenterar för devomax i ett försök att behålla sin ledning, medan SNP, som ursprungligen hade varit nöjt med devomax, har varit tvungna att kräva självständighet för att säkra sig om en förändring. Oavsett Ja eller Nej den 18 september så kommer Skottlands politiska makt att förändras, den enda frågan är ”Hur mycket”?
Talespersoner för den offentliga Västvärlden, t.ex. van Rompuy, Barroso, Anders Fogh Rasmussen, Barack Obama, Hillary Clinton och t.o.m. Påven Franciskus har alla uttalat sig mot ett självständigt Skottland. Deras argument är varianter på teman att Storbritannien skulle få en internationellt svagare röst om Skottland blev självständigt eller är ett försök att stödja David Cameron mot sina EU-skeptiker.
Dessa personer visar med allt önskvärd tydlighet att de inte har en aning om vad självständighetsreferendum handlar om. Ja-sidans framtida vision för Skottland är av ett land där beslut fattas utifrån vad som är bäst för de som bor i Skottland, inte utifrån USA:s behov att ha en stark allierad för sina världspolitiska agenda, eller EU:s behov att hålla ihop Spanien, eller NATO:s önskan om en kärnvapenbas i den norra delen av De Brittiska Öarna. Och vad vet Hillary Clinton om livet i East Kilbride?
Spanien har tidigare varit starkt emot självständighet för Skottland eftersom det anses skulle ytterligare förstärka Kataloniens möjligheten att erhålla självständighet. Därför har Spanien haft som mål att blockera alla samtal om möjligheten för ett självständigt Skottland att snabbt ansluta sig till EU. Nyligen har Spanien, åtminstone utåt sett, tonat ned sin negativa inställning till ett skotskt EU-medlemskap, kanske medveten om hur kontraproduktiv den skulle kunna bli.(http://www.scotsman.com/news/politics/top-stories/scottish-independence-spain-warning-over-eu-entry-1-3292575)
Med ett EU i behov av allt legitimitet som det kan få, vem kommer att på allvar blockera en ansökan om medlemskap från ett EU-positivt, självständigt Skottland? Och med Skottlands geopolitiskt läge som proppen i Nord Östra Atlanten, vad skulle NATO vinna på att krångla till ett medlemskap för ett oberoende, kärnvapenfritt Skottland? Och om Påven visste att ett barn av fem i Skottland fortfarande lever under fattigdomsgränsen skulle Hans Helighet säkert förstå att deras föräldrar ville kunna bryta sig loss från en politisk etablissemang som domineras av det välmående syd-östra England och huvudstaden London (http://www.cpag.org.uk/scotland/child-poverty-facts-and-figures). London är ett svart hål som slukar resurser, skapar obalans i hela landet och har inget behov och absolut inget intresse av en politik som gynnar skottar och Skottland (http://www.theguardian.com/business/2013/may/26/uk-problem-dominance-finance-london).
Kampanjen för ett självständigt Skottland heter “Yes Scotland”. ”The Scottish National Party” (SNP) bildar stommen i kampanjen med ”Scottish Green Party”, ”Scottish Socialist Party”, ”Labour for Independence”, ”Women for Independence” och några fler. 2013 publicerade den skotska regeringen en s.k. ”white paper” med titel ”Scotlands Future: Your Guide to an Independent Scotland” (http://www.scotland.gov.uk/Resource/0043/00439021.pdf).Här följer en ”sammanfattning av sammanfattningen”;
Valuta – Skottland ska fortsätta använda Sterling Skatter – 100% kontroll över beskattning som anpassas till skotska behov
– ”poll tax” och ”bedroom tax” ska tas bort Pensioner – statliga pensioner garanteras och värdesäkras, systemet förenklas Barn – garanterad förskola från år 1 till skolåldern
– prioriterad kvalitetsförbättringar för de 20% mest utsatta barnen
– fortsatt gratis utbildning inklusive universitet Hälsa – nuvarande regler för samarbete mellan sjukvården i Skottland och i det övriga Förenade Kungadömet kommer fortsatt att gälla Transporter – fokus på skotska behov, särskilt flyg- och sjöförbindelser Internation- – c:a 80 egna ambassader och konsulat globalt ella relationer EU – den skotska regeringen kommer att förhandla med EU om medlemskap med målsättningen att förhandlingarna blir avslutade innan själv- ständighetsdagen Försvar – ”en försvarsstyrka anpassad till skotska behov och förmåga” (c:a 15000 personer och en budget på £ 2,5 biljoner)
– fokus på Nordatlanten och sjö- och flygstyrkor
– medlem av NATO
– nej till kärnvapen på skotskt territorium (Trident och ersättare) Invandring – satsning på kvalificerad invandring, ökning från 22 000 till 24 000/år Säkerhet – etablering av en Scottish Intelligence Agency Rural –skydda jordbruksstödet Scotland – förbättrade digitalkommunikation (t.ex. bredband) på landsbygd
– arbeta för en ändring av ”The Common Fisheries Policy” Energi – kontroll över energiinkomsterna (f.n. främst olja)
– etablering av en ”Energy Fund” (jfr. Norge)
– utveckla förnybara energiresurser (motsvarar 25% av alla förnybara energiresurser i EU)
– samarbeta för en gemensam energimarknad i hela Storbritannien Offentliga – Scottish Broadcasting Corporation övertar BBCs resurser och medarbetare medier – fortsatt nära samarbete med BBC Statsskick – skriven författning (Storbritannien saknar sådan)
– fortsatt ”Union of the Crowns” från 1603, d.v.s. monarken blir statsöver- huvud i Skottland och övriga Förenade Kungadömet
Vissa av dessa punkter är omdebatterade, t.ex. möjligheten att behålla Sterling och möjligheterna att ansluta sig till såväl EU som NATO.
Självständighet för Skottland handlar inte om en nostalgisk tillbakablickande längtan efter tartan och whisky och ”Braveheart”, utan om att ordna ett mer ändamålsenligt, modernt styre för ett land med orealiserad potential. Och de som ska ordna det är de som bor där.
Urvalet av röstberättigade säger en hel del om vad omröstningen om självständighet handlar om. Den första kvalifikationen är att man ska vara bosatt i Skottland. Sedan måste man vara över 16 år den 18 september. Sedan ska man vara brittisk, EU eller ”kvalificerad Samväldesmedborgare”. Polack, italienare, västindier, pakistanier, engelsk, skotte – bor du i Skottland så får du rösta. Med andra ord, ett självständigt Skottland är inte en nationell konstruktion utan en geografisk och social. Jämför med t.ex. Sverigedemokraternas krav på medborgarskap i deras mytiska Sverige!
Intressant är att personer av engelsk härkomst boende i Skottland ska få rösta. Det kan ha en viktig påverkan på resultatet. En opinionsundersökning i april fann Ja röster stabilt på 39% och en fortsatt minskning av Nej-röster från 46% i mars till 42% i april. 15% av de tillfrågade var födda i England och över hälften av dessa hade en preferens för Nej-sidan. Enligt tidningen ”The Scotsman” finns 460 000 “engelskmän” boende i Skottland, vilket är 9% av populationen. Med andra ord, personer av engelsk härkomst kan komma att bli tungan på vågen när rösterna räknas i september. Ironiskt vore det om denna engelskt minoritet skulle avgör Skottlands framtid.
Dock är senaste nytt att under maj månad har gapet mellan ”Ja” och ”Nej” sidan ökat ganska rejält (ICM). Vad det beror på kommer att kräva en noggrann analys. Men det kan visa sig signifikant att mätningen gjordes innan EU-valet i Storbritannien. I valet fick UKIP begränsade framgångar i Skottland men stora framsteg i England. Eftersom Skottland är överlag EU-positivt och England är EU-negativt, kan UKIPs framgångar i England att få en majoritet av ”Vet Ej”-skottar att ansluta sig till ”Yes-sidan”.
Ett EU-inträde för ett självständigt Skottland är komplicerat och kommer att bli föremål för ett eget post längre fram.
Det finns tydliga sociala och politiska skillnader mellan Skottland och England: framförallt mellan tätbefolkat, konservativa sydöstra England med London som nav och center-vänster Skottland med dess omfattande glesbygd (bilden). Många skottar anser att Skottlands behov är dåligt representerat i det brittiska parlamentet. 1999 som ett led i en delöverföring av makt (”devolution”) från Westminster i London öppnades ett skotskt parlament med begränsade befogenheter i Holyrood i Edinburgh. De som ser fram emot självständighet önskar fullständiga politiska rättigheter för Skottlands invånare. Motståndarna till självständighet är framförallt oroliga för ett försvagad Storbritannien, en ökade byråkrati och en försämrad ekonomi. De två största kampanjerna heter ”Yes Scotland” och ”Better Together”.
En sak är klar: oavsett vilken sida som vinner omröstningen kommer Skottland att få ytterligare politiska maktbefogenheter. Det beror på att Nej-sidan erbjuder en fortsatt maktöverföring från Westminster till Holyrood. Utan löftet om ”Devomax” (som det heter) skulle Nej-sidan ligga hopplöst efter. Ja-sidan ser två problem med devomax: hur mycket av det som utlovas i kampanjens hetta kommer att bli verkligt och framförallt, om man kan få nästan allt varför kan man inte få hela kakan?
Bild: mandatfördelning (vänster-höger och geografisk) i det brittiska parlamentet 2010-2014. Röd = center-vänster, blå = center-höger. Källa: Encyclopedia Britannica 2010.
