I den första posten för denna blogg påpekade jag hur den politiska dominansen av sydöstra England kastrerade skotska politikers inflytande på Westminster. Om vi vidgar det geografiska området till södra England blir dominansen ännu större, enligt följande (avkortade) inlägg på en länk:

“Ultimately, all Westminster parties are deeply influenced by the political culture prevalent in the south east of England.

Below a line drawn from The Wash on the east coast of England to the Bristol Channel on the west coast there are 302 Westminster parliamentary seats – almost half of all seats in the House of Commons.

Winning a UK election means pitching your appeal and your policies at that southern electorate.  That stark electoral reality has drawn all of the Westminster parties on to the same political terrain as outlined above.  We can only break with their socially unjust policies if we first break with the British state itself.”

I sig själv räcker det som argument för ett självständigt Skottland. Nej-sidan har försökt skrämma skottarna med budskapet att Skottland är för litet för att klara sig bra, att ekonomin kommer att sjunka och att folket kommer att få det sämre utanför ”Storbritannien”. En rapport från den oberoende Credit Suisse torpederar effektivt budskapet från ”The Campaign of Fear” (http://78.110.165.228/index.php/scottish-news/9637-scotland-ahead-of-ruk-even-without-oil-says-credit-suisse-report). Slutsatsen är att små nationer klarar sig fint, ett budskap som vi i Norden kan skriva under.

I ett inlägg har Rikard Ovin frågat varför Shetland och Orkney inte skulle kunna bli självständiga från ett självständigt Skottland och återansluta sig till rUK. Det hänger på att Orkney och Shetland inte har varit självständiga nationer under historisk tid. Därför sträcker sig deras andel av oljan bara ut till den nationella gränsen, d.v.s. 12 sjömil från kusten, ett område hittills utan fyndigheter. Men det finns andra inkomster från oljan som kommer öarna tillgodo om resultatet blir ett Ja (http://www.shetnews.co.uk/features/scottish-independence-debate/8714-salmond-offers-seabed-revenue-to-islands).

Under den senaste veckan har diskursen handlat mycket om vad som skulle hända sjukvården efter en Ja- respektive Nej-vinst. Sjukvårdstjänster levereras av “The National Health Service” (NHS). Den nuvarande regeringen har aviserat ett program för besparingar inom många sektorer. För NHS bygger dessa på en ökad privatisering av sjukvårdsleverantörer och en avgiftsbeläggning av vissa tjänster (http://www.futureukandscotland.ac.uk/blog/state-debate-would-nhs-and-welfare-state-be-%E2%80%98safe%E2%80%99-independent-scotland). Ja-sidan har lovat att de skulle fortsätta med fri sjukvård för iSkottland. Här finns många lärdomar att dra från Sveriges erfarenheter av privatisering inom offentliga tjänster.

På senare tid har mycket skrivits om de stora medierna är oväldiga eller inte. The Scotsman, The Guardian, the BBC, alla ger mer ”spin” till “The Establishment” och Nej-sidan än till positiva argument för självständighet (http://www.huffingtonpost.co.uk/sara-sheridan/bbc-bias_b_5546493.html och https://www.opendemocracy.net/ourkingdom/john-robertson/bbc-bias-and-scots-referendum-new-report). Trots dominansen av negativa nyheter i MSMs fortsätter Ja-sidan att växa. Denna blogg har tidigare rapporterat en stort övertag för ”Nej” bland tipsare (”bettors”). Men bland skotska tipsare satsar 80% på en Ja-resultat och liknande siffror rapporteras från Wales och Nordirland (http://www.forres-gazette.co.uk/Independence-Debate/Punters-backing-Scottish-independence-11082014.htm).

En skotte röstar där hen satsar sina pengar!